Maria Ludvigsson: Stigande arbetslöshet borde inte förvåna någon

I går kom månadsstatistiken från Arbetsförmedlingen. Ingen borde förvånas över vad den visade, men en nyhet blev det likväl. För första gången sedan 2013 stiger nu arbetslösheten och man talar om ett trendbrott.

Framgent kommer arbetslösheten öka i takt med att den stora gruppen flyktingar som kom till Sverige hösten 2015 får uppehållstillstånd och därmed skrivs in på Arbetsförmedlingen.

Inför detta rätt förutsägbara "trendbrott" skulle man kunna förvänta sig att politiskt ansvariga var föreberedda och i god tid anpassat ordning och system efter det nya läget. Men, ack nej. För det är politiken alltför lik SJ. Förmågan att se framåt verkar gravt underutvecklad.

Precis som att cheferna över alla tåg aldrig verkar kunna förutse ökat tryck under långhelger, snö och is under vintern eller löv på spåren höstetid, har regeringen länge framhållit hur bra det går för Sverige. Allt tuffar på (förlåt!) och arbetslösheten har rapporterats sjunkande, tillväxten stigande och Magdalena Andersson har sagt sig rodna över allt beröm hon får. Man upprepar också att Sverige kommer att ha lägst arbetslöshet i Europa år 2020, det är ett "löfte om en målsättning". Ställd inför allt detta infinner sig ett antal frågor.

Hur planerar man för att bryta det faktum att det numera tar nio år innan hälften av gruppen invandrade kommer i arbete? (Liksom att man inte vet hur lång tid det tar för resterande, eller hur många av dem som alls får jobb.) Och har man överhuvudtaget insett att det krävs nya arbeten i nya branscher och i nya företag för att det ska gå? Satsningar på utbildning, några vägprojekt och fler personal i omsorgen är bara mer av det gamla. Hur tänker man sig att detta nya ska uppstå?

I samma anda har regeringen och vänstern med stöd av Sverigedemokraterna ytterligare försvårat för andra än svenska medborgare att komma in på svensk arbetsmarknad. I våras rev man upp Lex Laval och höjde drastiskt hindren för icke fackligt anslutna, icke svenskar att konkurrera om jobben på svensk arbetsmarknad. Den gamla fackliga kampen att hålla icke-medlemmar borta lever i högsta grad och stärker för varje dag motsättningen mellan dem som har och dem som inte har. De som står utanför får allt svårare.

Vidare fnyser de etablerade åt förslag om enkla jobb och om rätten att konkurrera med löneanspråk. "Dom där" ska utbildas och fostras, inte ta initiativ och utmana rådande ordningar för att hitta sin väg till egenförsörjning.

Och slutligen, var då inte Fredrik Reinfeldts påpekande i maj 2012 att "etniska svenskar mitt i livet" har "mycket låg arbetslöshet" men att utrikesfödda har betydande svårigheter att komma in på arbetsmarknaden mycket viktigt? Och borde det inte ha bemötts för sitt innehålls skull istället för med ordmärkande? Och om man gjort det, hade vi då inte haft en ljusare situation i dag istället för den tuffa och högst osäkra många befinner sig i nu?

Det finns åtskilliga som stannar vid konstaterandet att det är svårt nu, det är mycket som har ändrats och inget är sig längre likt. Därefter kan man antingen, som vänstern, med en dåres envishet upprepa gamla teorier till svar och i princip blunda för att det stänger ute dem som har det svårast. Eller så kan man gilla läget, till och med verkligen gilla det, och anpassa systemen efter befolkningen och utvecklingen. Allt för ofta frestas politiker att göra det motsatta och försöka pressa in det nya i gamla system och människor i gamla ordningar.