Jag har i olika former arbetat med kultur­journalistik i över 30 år. När jag började med det, i mitten av 90-talet, tog instru­mentali­seringen av konsten fart. I den kommun jag verkade då skulle offentliga konstsatsningar i första hand syfta till att sätta hem­staden på kartan, fungera som turistmål, ja, bli en reklampelare för stadens alla goda sidor.

Konsten som en kommenterande och kritiserande röst i samtiden, ja, som en själv­klar del i ett fungerande samhällsbygge där medborgarna bjöds in till dialog om var vi befann oss, vart staden var på väg, stod lågt i kurs.

Titeln på hennes första roman ”Räddningsavstånd” (som kom på svenska 2016) anger var den argentinska författaren Samanta Schweblin vill förlägga sitt litterära landskap. Begreppet är i sig tydligt nog, och betecknar hur nära ett lekande barn en ansvarig vuxen måste befinna sig för att hinna fram ifall olyckan skulle inträffa. Men hur stort är detta avstånd? Det borde vara kortare på stranden än hemma, kortare ute än inne, kortare i köket än i barnkammaren. Och ökar räddningsavståndet med barnets växande rörelseförmåga, eller minskar det snarare med barnets växande omdöme?

Mellan det till synes distinkta begreppet och dess praktiska tillämpning finns uppen­barligen ett glapp där det personliga god­tycket kan leta sig in – handen på hjärtat, vem av oss kan med bestämdhet säga vad som är normalt? Och i godtyckets sällskap följer något betydligt värre: oron.