Jag går fortfarande inte förbi platsen där det hände, trots att det bara är några 100 meter bort. Jag viker av åt andra hållet utanför porten när jag ska ut på promenad eller en löptur. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag knappt fått mig ur soffan sen det hände. Promenader och löpturer har stannat av. Liksom det mesta i livet. Det är som en dimma har lagt sig och bestämt sig för att stanna. Och då är jag bara en fröken. Inte familj eller annan närstående.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen i allt detta. Förstår inte hur det ska gå att starta upp en vardag när semestern och sommarlovet tar slut. Kommer knuten i kroppen nånsin att lösas upp helt? Kommer illamåendet alltid komma bara genom att vända blicken ditåt? Och jag är bara en fröken. Jag försöker ta för mig mer. Försöker hitta tillbaka. Leva och umgås. Men dimman vill inte lätta helt. Och med jämna mellanrum tätnar den igen totalt. Och jag är bara en fröken.

Det som hänt är fruktansvärt. Vidrigt. Oförståeligt. Galet. Hemskt. Tragiskt. Sorgligt. Mörkt. Mardrömslikt. Overkligt. De tror jag varenda levande människa som läst om det tycker. Jag vet inte om jag nånsin kommer att ta in det helt. Om det nånsin kommer att landa i mig. Det är en sorg som ska bearbetas. Och då är jag bara en fröken.

Men. Jag kan inte skriva denna text utan att nämna det andra som pågår. Jag önskar så att jag slapp. Jag önskar att det var nog, mer än nog, att smälta det som hänt, att oroa sig för vår elev, att bearbeta och våga igen. Men tyvärr stannar det inte där. För hatet jag ser och upplever just nu är paralyserande. Fullkomligt nattsvart och på en helt ny nivå. Rasismen och jakten på den misstänkte killen når nivåer som helt ärligt skrämmer skiten ur mig. Ordval och slutsatser människor på nätet använder sig av har passerat alla gränser. Har vi inte lärt oss än att hat föder mer hat? Kunde inte all vårt fokus få ligga på att oroa oss för flickan, på att smälta det som hänt, på att räkna ut hur vi alla ska gå vidare? Kunde vi inte ha fått hjälpas åt med det? Det är en alldeles tillräckligt stor uppgift som den är. Istället för att utse oss själva till poliser, domare och rättskipare av alla andra slag. Påstå att vi är sanningssägare och att samhället vill skydda monster mer än små flickor. Det hjälper ingen. Att möta hatet gör inget bättre. Jag förstår att folk vill veta. Jag ville också veta. Ville veta och förstå. Förstå kommer jag aldrig helt att göra. Men jag vet att hudfärgen på gärningsmannen inte har någon betydelse för brottet. Jag vet det.

Snälla sluta hata.