Författaren Thomas Engström formulerade för två år sedan på Twitter en kortguide: Bli en herrejössesliberal i 3 steg: 1. Teoretisera om frihet. 2. Skåda verkligheten. 3. Ubrist: ”Åh herrejösses!” och återgå till steg 1.
Han skrev fyndigheten under den där långa perioden då den svenska samhällsdebatten plågades av tankemässig, svavelosande röta. Inte bara liberaler transformerades i hettan runt migrationsfrågorna; det tycktes som om hela det politiska spektrumet rycktes med. Visst, för den som har bostad, försörjning och ett socialt nätverk, kostar det föga att flanera fram och åter mellan punkt 1–3. Men för dem besluten berört, har priset varit desto högre.
Röster hörs nu om amnesti för ensamkommande, särskilt dem från Afghanistan. Argumenten är både begripliga och berörande. I min hemstad har nyligen en 16-åring hittats död. Han dränkte sig själv i desperation. Han är inte ensam. Socialstyrelsen ringde runt till 50 slumpvis utvalda kommuner i februari. Drygt hälften sade sig känna till att det finns självmordsplaner bland ensamkommande (AB 20/2).
Nu har den genomsnittliga väntetiden för ensamkommande barn, varav många afghanska, på tre månader ökat med 100 dagar till 559 dagar. (DN 19/6). Expressen skrev i mars om en tonåring som under två år har hunnit bo på fyra hvb-hem, ett familjehem och ett asylboende under sin tid i Sverige (25/3). SR rapporterade i januari att det under hösten 2015 placerats fyra ensamkommande barn i två jourhem i Vivalla där familjemedlemmar misstänkt ha anslutit sig till IS (24/1). I fjol vår räknade Migrationsverket med att 46 000 personer kommer att avvika efter att ha nekats asyl och efterlysas av polisen fram till 2019. (SvD 5/3-16)
Det finns numera få platser i Sverige där denna moraliskt maskätna, politiskt åsamkade, oändligt tragiska situation inte gör sig påmind. Frågan om amnesti rymmer precis som många andra frågor målkonflikter. För dem det gäller är frågan förstås endimensionell. För den tonårige, skötsamme pojke som är beredd att satsa all sin energi på att lära sig språket (och kanske redan har gjort det), klara skolan, skaffa sig ett jobb, som inte har några släktingar att återvända till och inget land som känns mer hemma än Sverige, handlar frågan upplevelsemässigt och kanske också de facto om ett liv värt att leva eller inte. Det gäller också i någon mån den tonårige, drogberoende och kriminaliserade pojke, som efter en tid i svenskt limbo blivit en av dem som sover i kulvert, stjäl kläder i butiker och rånar äldre för att finansiera sitt heroinmissbruk. De har inte mycket att förlora.
I ett vad sociologen Hans L Zetterberg kallade ”allsidighetens samhälle” finns flera samexisterande, samverkande dimensioner. Migrationspolitiken hamnar i skärningspunkten mellan politikens behov av att bringa ordning och reda (nu än mer aktualiserat efter Säpos larm om tusentals våldsbejakande extremister i landet), och avvägningen av offentliga åtaganden som blir till siffror i så kallade utgiftsområden i statens budget.
Frågan döms också av i hägnet av samhällets moraluppfattning, den etiska tankesfär där vi formulerar gemensamma normer och värderingar, varav somliga kommer till uttryck i svensk lag. För dem med uttalad livsåskådning och religiös tro, finns också dimensioner som kan påverka synen på migrationspolitiken.
Akademin bidrar också, med iakttagelser som bygger på kunskap, uppställda och prövade antaganden, vilket påverkar debatten.
Dessutom lyfts migrationsfrågorna inte minst fram i kulturens sfär, med alla sina olika uttryckssätt. I januari 2016 bevistade jag konstutställningen ”Where do we migrate to?”, kurerad av Niels van Tomme, som visades på Värmlands Museum i samarbete med Svenska Migrationscentret. Nästan som en del av installationen rapporterade DN nyligen (12/6) att Karlstads stadsbibliotek har upprättat en särskild lista över EU-migranter som förbjuds låna böcker på grund av att de saknar en registrerad hemadress.
Jag har ingen färdig åsikt i frågan om amnesti. Det finns argument som talar för. När det gäller Afghanistan ett landspecifikt – frågan om säkerhet. Bortsett detta är det mest uppenbara ett praktiskt; de är här nu, och människor som avlövas möjligheterna att påverka sina liv löper hög risk att bli destruktiva både för sig själv och sin omgivning. Vi vet att de flesta som får avslag inte kommer att ge sig av frivilligt, trots erbjudande om återvändandebidrag.
Ett av de argument som väger tyngst är enligt min mening varken ett praktiskt eller ekonomiskt, utan ett moraliskt: det faktum att Sverige lockade hit dem, och gav dem falska förespeglingar om att de skulle få stanna. Vilket ansvar har den som agerar så, för den situation som nu har uppstått?
Det finns argument som talar mot. Det mest uppenbara är ett principiellt; vi blir ett land som agerar på olika sorters migrations- och opinionstryck och inte utifrån en solid, förutsägbar rättsprocess. Vi förvanskar (ytterligare) asylrätten till ett nationellt lotteri, i vilket flickan och åldringen som är kvar i Syrien aldrig får en chans att delta i. Det skaver. En effekt av ett amnestibeslut lär också bli att vi ytterligare förstärker incitamenten för Sverige som destinationsland. Amnestipolitik skulle kunna ses som det ultimata herrejösses-svaret. Det blev en överraskning att vi hamnade i en oönskad situation, och svaret blir att normalisera överraskningen.
I maj 2016 skrev vi: ”Det finns dock ett fjärde alternativ vid sidan av amnestier, massutvisningar och skuggsamhällen. Det är den utvidgade arbetskraftsinvandringens spår, där de som saknar asylskäl kan ges en möjlighet att stanna, förutsatt att de kan försörja sig på egen hand. De väljare och politiker som skyr de övriga tre alternativen bör fundera på om detta – helt eller delvis – kan vara en väg att gå.”
I juli samma år presenterade vi ytterligare ett förslag: en reform av kandendiskt snitt, som öppnar upp för privatpersoner, nätverk, ideella organisationer och kyrkor att ge försörjningsgaranti. I fjol gavs drygt 10 000 flyktingar kandadensisk mark under fötterna tack vare familjer och organisationer. En studie 2012 från Department of Citizenship and Immigration fastslog föga överraskande att privatsponsrade flyktingar integrerade sig bättre och snabbare än de statligt stödda.
Godtyckligt? Inte mer än vad en engångsamnesti skulle vara, men med betydligt större incitament inbyggda för en framgångsrik integrationsprocess.
Det skulle vara ett sätt att konstruktivt kanalisera den begripliga frustration många bär på som engagerar sig i de ungas öde, samtidigt som det skulle ta hänsyn till den ansenliga opinion som på begripliga grunder inte tycker att Sverige just nu har ytterligare ekonomisk kapacitet för flyktingmottagning.
V, MP och L har nu lagt sin röst på amnestialternativet. SD är bortom hopp. Min fråga: finns det bland andra partier något som har förmågan, orken och viljan att tänka längs en väg som både principiellt och praktiskt, moraliskt, politiskt och ekonomiskt, bär framåt?
