Talleyrand lär ha sagt till Napoleon att man kan göra vad som helst med bajonetter, utom att sitta på dem. Detsamma kan sägas om nationen. Den som förnekar, missaktar eller föraktar nationen riskerar att främja en nationalistisk reaktion, av den sort som numera växer fram på ömse sidor om Atlanten. Det blir särskilt så, i ett läge då den nationella sammanhållningen är utsatt för stora påfrestningar, som i dag under globaliseringens och migrationens samverkande tryck.
I Sverige har den nationella gemenskapens betydelse inte bara grovt underskattats, utan reducerats till ett slags formsak, som inte vilar på en historia, en kultur och ett språk. Att hävda motsatsen, har betraktats som fientligt mot och exkluderande av det invandrade Sverige. På detta vis har vi hamnat i den absurda situationen, där man för att bejaka andras rötter och identiteter, skulle göra landet till en sorts kulturellt tabula rasa.
Så trodde man att ett lyckligt multikultisamhälle skulle uppstå, men resultatet blev det motsatta. Det är svårt att integreras i ett land som verkar skämmas över vad det är, som döljer och på det viset otillgängliggör sin nationella identitet, som inte slår fast med tydlighet var gränserna går för gästfriheten, som inte vet att vara herre i sitt eget hus. Priset man betalade för det var inte bara ett splittrat samhälle, utan också att Sverigedemokraterna fick monopol på det nationella.
Det nationella och dess återkomst har varit ett viktigt tema i flera nummer av den utmärkta kulturtidskriften Axess. Senast med en artikel av journalisten David Goodhart med titel ”Jag har gjort slut”, som kommenteras av fem svenska skribenter. Denne engelsman, som kallar sig ”postliberal och stolt”, har gjort slut med Londonelitens förakt för de britter som inte med glädje sällar sig till den kosmopolitiska skaran, som föraktar alla dessa ”reaktionära fårskallar” som röstade för brexit och tycker att nationen, som historia, kultur, solidaritetsgrund och ödesgemenskap, är värt att försvaras.
Goodhart laborerar med ett tankeväckande motsatspar: människor som hör till ”anywhere” och de som är förankrade ”somewhere”. De första är mobila, välutbildade och i regel relativt unga globetrotters, som ser globaliseringen som ett välsignat regn av möjligheter och känner sig hemma varhelst det finns likasinnade och framgångsrika medelklassare. Motsatsen till dessa var som helst-människor är de fastrotade någonstansarna, som med ångest ser mycket av det som pågår och som känner sin trygghet och identitet hotade av nationens upplösning. Goodhart kallar de första ”globalister” och de senare ”nationalister”, med begrepp tagna av amerikanen Michael Lind.
Det finns självklart många mittemellan-människor, men Goodharts motsatspar definierar väl det alltmer dominerande kulturella och politiska spänningsfältet. Också i Sverige. Därför är hans plädering för en ”måttlig nationalism” eller ”upplyst nationalism”, som Lind kallat det, ingenting att lättvindigt avfärda med en liberal axelryckning.
