Jag har fått uppdraget att hålla talet vid majstångsresningen hemma i byn. Jag tänker vända mig till alla tillresta besökare, eller stockholmare som vi kallar dem, oavsett ursprung.
Rimligen finns det många frågor om vad de precis har fått se och uppleva. Kanske har de tidigare varit på regeringens propagandatillställning Sverige Tillsammans häromåret, och fått veta att ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”.
Kanske har de lyssnat på förre moderate statsministern Fredrik Reinfeldt, som menade att ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Eller kanske har de hört på Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som sade att ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”
Så hamnar de i Hjortnäs. Sockendräkter. Spelmän. Majstång.
Ja, jag vet. Det finns ämnen man ska undvika när man håller ett midsommartal. Det ska inte handla om politik. Det ska inte rota i det privata. Och det ska inte innehålla sex.
Men nu råkar jag vara journalist med tjugo års yrkeserfarenhet av tv, radio och tidningar, och om vi tog bort politik, skvaller och sex skulle det inte bli mycket kvar. Så det blir nog lite politik i talet ändå. Och lite privat.
Dessutom är det nog omöjligt att förklara en majstångsresning utan att tala om sex på ett eller annat sätt. Men det lägger jag sist, så att publiken stannar kvar. Det lärde jag mig när jag jobbade med Robert Aschberg i kommersiell tv.
Bara det att vi går man ur huse i dag, dagen efter midsommarafton, kan tyckas konstigt. Men i Siljanstrakten är midsommarfirandet så viktigt att det är utsträckt i tid och rum. Är man ung och stark kan man utan problem skåla för nyresta majstänger veckor i streck.
Och för Hjortnäs och Sunnanängs byar reses alltså den gemensamma majstången på midsommardagen.
Det är lätt att göra sig lustig över oss dalkarlar, och vår ohejdade lokalpatriotism. Alla har förstås hört anekdoten om masen som går till handelsboden för att köpa sig en jordglob. Butiksföreståndaren visar upp modell efter modell, men inget duger. Efter en stunds funderande frågar han: ”Har ni inga lita kula mâ bara Dalarna på?”
En gång i tiden var detta betraktat som en rolig historia. Men nuförtiden finns de faktiskt att köpa, de där små kulorna. Det finns bevisligen en marknad för små jordglober med enbart Dalarna på.
Besökare noterar också att spelmanslaget har gästande musikanter från andra socknar och till och med andra länder. Att vem som helst som känner sig manad får hjälpa till med saxarna och resa stången. Att publiken är högst blandad. Att alla är välkomna.
För en stockholmare är det kanske naturligt att tänka på allt detta som ett fantastiskt lovande integrationsprojekt. Att det här med majstänger vore något att pröva i no go-zonerna.
Och javisst. Nog vore det bra om vi kunde samlas i det här landet runt några enande symboler. Men riktigt så enkelt är det inte.
Faktum är att inte ens jag själv är helt integrerad. Det sägs ju att det tar tre generationer att komma in i gemenskapen. Min familj har haft hus i Hjortnäsheden sen trettiotalet, och jag är tredje generationen, så det är kanske ingen slump att jag får hålla det här talet.
Men en Hjortnäspôjk kommer alltid att tycka att jag kommer från Noret inne i Leksand, fastän jag har varit med på varenda majstångsresning sedan jag föddes. Och frågar någon mig, så kommer jag egentligen från byn Risholen, ett par mil österut. Jag har aldrig bott där, men där ligger, sedan 1500-talet åtminstone, gården Gudmunds. Därifrån flyttade min farfars far i slutet av 1800-talet, och tog sig namnet Gudmundson.
Jag har en teori om varför vi dalkarlar känner så starkt för vår bygd. Den har med vår levande tradition av gårdsnamn att göra. Man får sitt namn och sin identitet ifrån gården. Gudmunds Per Åkesson hade jag kunnat heta, till exempel, om inte farfars far flyttat in till Noret.
Platsen är en del av mitt jag. Det ni ser här, är min själ.
”Minns du byn, där vägen slutar, gamla gråa härbresknutar?” Så heter det i Rune Lindströms ”Ett spel om en väg”, det verk som bäst skildrat livssynen i Leksands socken. Huvudpersonen Mats Ersson i Lindor påminns på sin dödsbädd om livets mening. Och i sluttavlan, när Mats kommer till himlen och får titta in i paradiset, så är det fars stuga han ser. ”Jag är hemma!” avslutas spelet.
I Leksandstrakten är det ord med stark betydelse. Jag är hemma.
Det var ju utlovat lite sex också mot slutet. Som spelmanslagets ledare Björk Lasse så noga inpräntar varje år genom att berätta om hur vi smeker upp stången, så handlar förstås midsommarfirandet om livets mysterium. Själva majstången ses allmänt som en fallossymbol. Och det äger nog sin riktighet.
Men det är inte allt.
Det är inte bara dalkarlar som reser stänger. Faktum är att människan har gjort det i alla tider och överallt. Inte minst i samhällen präglade av animism – den uråldriga tron på en besjälad natur – hittar vi stänger. Indianerna har sina totempålar. I Asien har man tempel med pelare för att kommunicera med den gudomlighet som bor på platsen.
Svenskarna anses vara ett ovanligt sekulärt folk. Men i stället finner vi vår gudsupplevelse i naturen.
Svenskar reser alltså majstänger. Och i Dalarna reser vi dem mer än någon annanstans. För där är de inte bara ett årligt arrangemang som man kan välja att genomföra eller inte, utan en del av vad vi är. Och därför värnar vi dem mer än något annat.
Vi är våra förfäder, våra gårdar, våra byar och våra majstänger.
