När Theresa May på förra årets torykongress gjorde sitt drastiska uttalande att “if you believe you are a citizen of the world, you are a citizen of nowhere” så väckte det med all rätt skarpa reaktioner också inom partiet.
Jag har funderat en del över uttalandet och måste medge att jag är nöjd att detta tänkesätt inte belönades av de brittiska väljarna nyligen.
Det konstigaste med Mays tes är att den är så ohistorisk. Den brittiska befolkningen består av olika invandrargrupper bland annat våra egna förfäder vikingarna. Det brittiska kungahuset är tyskt. Förvisso nu brittiska medborgare men hela samväldeskonceptet bygger ju på en ”citizen of the world”-tanke.
Det unga Storbritannien är att döma av eftervalsanalyser och opinionsmätningar inte alls benägna att vända sig mot alla dem som nu lever harmoniskt i landet men som inte bott många generationer i landet.
Hela Brexit-kampanjens kärna - aversionen mot EUs fria förlighet - är ju närmast absurd eftersom den opinion som finns främst riktats mot icke-EU-invandrare.
Den obehagliga inskränkta nationalismen är förvisso ett påtagligt fenomen idag i många länder och den tenderar spräcka den liberalkonservativa allians som präglat många länder under efterkrigstiden.
Hur som helst vill jag så här till helgen rekommendera en fantastiskt fin text från GRANTA som berättar om en riktig ”citizen of the world” som förtjänar all tänkbar positiv uppmärksamhet.
( Som läskomplement: In an 18-nation survey conducted by GlobeScan in conjunction with the BBC World Service 47 percent of Britons said they somewhat or strongly agreed that they considered themselves more as global citizens than citizens of the United Kingdom.)
