Om det värsta med feminismen är ordet ”feminism” kan vi nog konstatera att det värsta med den nya delningsekonomin är ordet ”delningsekonomi”. Vems är felet? Myntades begreppet av blåögda, Silicon Valley-troende hippies, eller av skrupellösa bolagsjättar på jakt efter en ny marknadsföringsploj?
Plojen stavas i så fall smicker. Vem vill konsumera när man kan få vara med och ”dela”? Eller, ännu finare, ”dela med sig”. Ack så oemotståndligt ädelt. Att alltihop sedan visar sig handla om snöd uthyrning mot reda pengar driver förstås kritikerna till vansinne. De har hakat upp sig på ordet, och vägrar att se till nyordningens praktiska effekter.
När man kapitaliserar på något som annars vid en given tidpunkt bara skulle stå och skräpa minskar det ekonomiska svinnet, ungefär som vid just-in-time-leveranser. Ifråga om bostäder sker detta som bekant med förmedlingshjälp av internetbjässen Airbnb.
Kritikerna klagar här på att det ofta inte alls är några enskilda som hyr ut sina bostäder, utan att det lika gärna kan röra sig om skumma konglomerat. Hur går det då med delningstanken? Va?
Ja, vad ska man säga. Vi är förmodligen rätt många som skiter i det där med delningstanken; som jämför produkter och pris, rätt och slätt, och finner den nya utvecklingen alldeles fantastisk.
Där de gamla hotellen föser in sina gäster i gräsliga skrubbar som man själv skulle skämmas för att upplåta som gästrum, erbjuder Airbnb någonting fullkomligt annorlunda: ett tillfälligt hem, med vardagsrum och tvättmaskin och kök och balkong och allt. Och detta till ett avsevärt lägre pris.
Skillnaden mellan att bo på hotell och att Airbnb:a blir som skillnaden mellan att sitta och trycka i en kommandoekonomi och att vräka ut sig på en fri marknad. Det är inte tragiskt att hotellkedjorna fruktar för sina liv; det är på tiden.
Delning? Äsch. När folk får mer värde för mindre pengar har vi att göra med en gammal hederlig produktivitetsökning. Och det är alkemi, för det är så det blir tillväxt. Den, om så inget annat, kan vi försöka dela på.
