Gäst | Mediekritik
Svenska folket har ganska högt förtroende för medierna – med ett viktigt undantag. Redan 2015 kunde SOM-institutet konstatera att en klar majoritet av svenskarna inte trodde att medierna rapporterade hela sanningen om invandringens konsekvenser. En ny undersökning från Institutet för Mediestudier visar att just invandring är den fråga där läsarna har absolut lägst förtroende för mediernas bevakning.
Hur har det kunnat bli så? Och hur kan förtroendet återställas?
Några orsaker verkar mer trovärdiga än andra. En är att frågan om invandring ofta tolkas som något som gäller demokrati och synen på människors värde. Med sådana storheter på spel är det inte omöjligt att journalisterna gör andra prioriteringar än man annars skulle ha gjort. En annan orsak till misstron kan vara att frågan är starkt polariserad. Parterna ser i stort inte några legitima motiv hos varandra. En tredje som absolut inte ska glömmas bort är att det faktiskt ingår i den politiska agendan hos många aktörer att framställa medierna som tvivelaktiga.
Men det finns en orsak som jag tror är både kan vara den viktigaste och minst diskuterade. Journalisternas egen kunskap och vilken vikt man har tillmätt den.
Invandring är så komplex en politisk fråga kan bli. Det går att söka kunskap och teorier i nästan alla samhällsvetenskaper. Det är en diskussion som lämpar sig sällsynt illa för de kortfattade faktakollar som medierna numera omhuldar och som en gång för alla ska skilja sanning från lögn. Det hindrar inte att försök har gjorts.
Branschtidningen Medievärlden publicerade exempelvis för drygt två år sedan en artikel som hette ”SD:s lögner och svaren alla journalister bör ha koll på”. I efterhand är det en märklig läsning.
Under vad som sägs vara ”grova lögner” som ”punkteras” listas exempelvis att invandringen 2013 uppgick till 116 000 personer (vilket den gjorde), att invandrare är överrepresenterade vad gäller brott (vilket de är) och att hälften av svenskarna tyckte att det var en dålig idé att öka invandringen (vilket de gjorde). Alla korrekta svar låg några klick bort hos myndigheter och forskningsinstitut. Detta alltså i en branschtidning för journalister.
Det är ett extremt exempel, men inte unikt. Det har funnits en vilja att en gång för alla besegra den invandringskritiska opinionen, med alla medel, inklusive förenklingar, vinklingar och rena påhitt. Ofta har det nog känts som att man lyckats. Men striden om opinionen kring invandring stod förstås inte primärt i tidningsspalterna. Den stod på nätet; i Facebook-diskussioner och i kommentarstrådar, på Flashback och på Familjeliv. Och där gick mediernas rapportering till slakt varje gång den brast.
Tanken att journalister med diffus kunskap om ett komplext område ska kämpa för själva demokratin är riskabel bara den. Lägg till det en fientlig motståndare som äger helt andra arenor som länge ignorerades och resultatet blev katastrofalt för medierna. Man har förlorat i stort sett varje slag. För om opinionsbildning alltid är en kamp råder fullt krig kring invandring. Den som inte är rustad till tänderna med kunskap är förlorad på förhand.
Nu gäller det att begränsa skadorna. Institutet för Mediestudiers undersökning visar att svenskarna fortfarande har förtroende för medierna i andra frågor. Men det finns varningstecken. Brottslighet är ett område där förtroendet också börjar vika. Också där finns stora kunskapsluckor som det är bråttom att fylla. Men att hitta kunskap är ju faktiskt något medierna är väldigt bra på, mycket bättre än att driva kampanjer och strida för allas lika värde. Så det finns hopp. Inte minst i form av kritiska och kunniga läsare som kan hjälpa journalisterna med fakta och insikter.
Medierna har inte råd att förlora fler krig. Och vi har framför allt inte råd med ytterligare revor i det ömsesidiga förtroende som är en förutsättning för demokratin.
ANDREAS ERICSON är chef för Timbro Medieinstitut.
andreas.ericson@timbro.se
