För offer för påtvingade försvinnanden (människorov) och deras familjer avgörs rätten till information helt av att regeringar, myndigheter och internationella domstolar ser till att denna rättighet upprätthålls.
Från Raoul Wallenberg, besättningen till den försvunna DC-3:an och de mer än 100 sjömän som försvann under Kalla kriget, till nutida fall som journalisten Dawit Isaak och förläggaren Gui Minhai, delar deras svenska anhöriga samma smärtsamma minnen, samtidigt som de fortsätter att söka svar på frågor som inte kan lämnas obesvarade.
Den uppenbara komplexiteten i dessa fall har inneburit stora utmaningar för svenska myndigheter och fortsätter att vara det. Men både forskare och familjer oroas av ett mönster av tröghet eller ren passivitet i myndigheternas hantering av försvinnandena, ett mönster som inte fått sin fulla förklaring. I vissa fall väcker detta frågor om uppriktigheten i de svenska ansträngningarna.
Denna rad av olösta försvinnanden inkluderar också kidnappningen och mordet på den svenska tonåringen Dagmar Hagelin under militärdiktaturen i Argentina för 40 år sedan. Bara helt nyligen har bekräftelser börjat komma på de misstankar som länge funnits mot medlemmar i den tidigare argentinska militärjuntan.
I förra veckan högtidlighölls 65-årsdagen av att en svensk DC-3:a under signalspaning sköts ned av ett sovjetiskt jaktflygplan över Östersjön. Åtminstone vad som hände fyra av de åtta (möjligen nio) besättningsmännen ombord är oklart. Svensk myndighet ljög i åratal om planets sanna uppdrag och undanhöll väsentlig information i sökandet efter den försvunna besättningen.
Senare i sommar, den 17 juli, inträffar 60-årsdagen av att den så kallade Smoltsovrapporten släpptes (1957). Den är det viktigaste dokument som kommit fram i fallet med den svenske diplomaten Raoul Wallenberg som försvann i Sovjetunionen 1945. Den ska ha skrivits 1947 av chefen för den medicinska avdelningen på Lubjankafängelset i Moskva Alexander Smoltsov och släppts av den sovjetiska regeringen tio år senare. Den innehåller en inte särskilt övertygande notering om att den 35-årige Raoul Wallenberg skulle ha dött av en hjärtattack i sin cell.
Vad som hände den unge svensken, som räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen och varför de verkliga omständigheterna kring hans öde aldrig har blivit avslöjade, förblir ett av det Kalla krigets mest envisa mysterier.
Som en kraftfull påminnelse om att allt förflutet är en prolog till något nytt, infaller den 23 september sextonårsdagen av Dawit Isaaks tragiska fängslande i Eritrea. Det gör honom till en av de journalister som hållits fången längst tid i världen. Trots att Isaak är svensk medborgare har varken den svenska regeringen eller det internationella samfundet lyckats få fram ens de mest grundläggande uppgifter om var han förvaras eller hur han mår.
I oktober erinrar vi oss den brutala kidnappningen av den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai som tillfångatogs av kinesiska agenter i Thailand 2015. Efter några få budskap från honom till sin dotter i början av hans fångenskap vet vi inget om hans nuvarande tillstånd.
Sist men inte minst: den 25 november har det gått sex år sedan al-Qaidagrupper i Mali tillfångatog Johan Gustafsson som reste genom landet på semester.
Vad gäller fallen från andra världskriget och Kalla kriget står det klart att det finns information om de försvunna att hämta i ryska, svenska och internationella arkiv. Varför denna information fortfarande undanhålls, är av avgörande betydelse för både deras anhöriga och historiker.
Från de försvunnas familjers sida var det enda syftet med olika officiella undersökningar gjorda efter Sovjetunionens kollaps 1991 att få fram vad som skett med deras nära och kära. Tveklöst hade många svenska och ryska företrädare samma mål, men i sina roller som diplomater var dellösningar det samma som ett ”framgångsrikt” resultat för dem. Det finns emellertid allt starkare bevis för att de svenska och ryska regeringarnas främsta mål var att lösa fallen bara så pass att de kunde avföras från den officiella svensk-ryska dagordningen (med minsta möjliga skada för någondera sidan).
Att inriktningen på och möjligen även resultatet av officiella utredningar kan ha varit förutbestämda eller kontrollerade är en besvärande tanke. Och det är än värre att familjerna upprepade gånger har blivit förda bakom ljuset av sin egen regering då central information ända tills idag undanhållits i både privata och officiella arkiv.
Roger Älmeberg, son till DC-3:ans pilot Alvar Älmeberg, har förlorat tålamodet med de officiella svenska uttalandena. Han är särskilt bekymrad över det faktum att ”efter 65 år vet vi fortfarande inte…hur de sovjetiska besluten…bakom attacken [mot planet] kom till. ”Som en följd av det", tillägger han, "har fruar, föräldrar, syskon och barn till …besättningsmedlemmarna i onödan svävat i ovisshet om deras öde.”
Louise von Dardel, Raoul Wallenbergs brorsdotter, och Kerstin von Seth, dotter till sjökapten Gösta Rudnert, vars fartyg Sten Sture sjönk på Östersjön för 70 år sedan delar Roger Älmebergs frustration. De anser att de svenska regeringarna inte varit tillräckligt beslutsamma i sitt agerande för att kunna få fram de efterlängtade svaren. ”Svenska företrädare var främst upptagna av landets internationella prestige och har visat en otrolig nonchalans gentemot de anhöriga”, säger von Seth.
Kapten Rudnert efterlämnade fru och tre barn, när han försvann med hela sin 18-mannabesättning. Det var en kall januaridag 1947 när Sten Sture gick från Gdansk i Polen med en last av kol till Helsingborg. Fartyget nådde aldrig fram. Den officiella utredningen avslutades snabbt och familjen lämnades åt sitt öde. Von Seth säger att hennes mamma aldrig hämtade sig från chocken. Först 1997 blev det allmänt känt att fartyget sjunkit på polskt vatten. Det hade inte, som man hävdat i decennier, sjunkit utanför Bornholm.
Det var tydligt att de svenska myndigheterna känt till detta sedan 1947, men underlåtit att utreda saken ytterligare.
Ett år senare, i februari 1948, försvann två andra svenska fartyg, Iwan och Kinnekulle med sju respektive elva mans besättning också på Östersjön. Mary Johansson, gift med kaptenen på Kinnekulle, kämpade i decennier förgäves för att få fram de fulla omständigheterna kring sin makes försvinnande. I dessa tre fall kvarstår viktiga frågor kring några av männens möjliga inblandning i flyktingsmuggling från länderna bakom järnridån och, i ett större perspektiv, topphemliga svenska spionoperationer under Kalla kriget där man utnyttjade handelsfartyg.
I en annan tidigare förlust torpederades Bengt Sture av sovjetiska styrkor 1942. Det har bekräftats att sju av de 14 i besättningen överlevde och togs till Sovjetunionen. 75 år senare är det fortfarande oklart vad som hände dem.
Från 1945 till 1981 försvann ytterligare 13 svenska fartyg med mer än 100 man. En del föll kanske offer för hårt väder, andra försvann utan förklaring. Inget annat skandinaviskt land har drabbats av liknande förluster.
Enligt flera internationella konventioner och lagliga principer, som FN:s konvention om påtvingade försvinnanden som antogs i december 2006 och trädde ikraft 2010, har både offren och deras anhöriga rätt till sanning. Men vad hjälper en sådan rättighet om den inte genomdrivs?
Full offentlighet kring begångna brott är inte bara ett moraliskt eller etiskt krav utan ett nödvändigt steg för att uppnå rättvisa. Efter Elfte september har emellertid världen sett hur de mänskliga rättigheterna underminerats. Det påverkar också möjligheten att undersöka långvariga (olösta) försvinnanden. Människorättsförsvarare har stora svårigheter att göra sig hörda, särskilt när det internationella samfundet alltmer koncentrerar sig på säkerhet, något som åter dominerar dagordningen mellan stater bilateralt och internationellt. Denna förskjutning i fokus har också lett till nya och oöverträffade allianser mellan traditionella demokratier och totalitära regimer.
Ytterligare en svårighet är tillväxten av en alltmer sammanflätad global ”multipolär” ekonomi med stora företag och koncerner i hårdnande konkurrens och som i vissa fall spelar en roll som liknar regeringars. Detta dramatiska skifte i makt och vad som prioriteras har utan tvekan stärkt utvecklingen mot ett mer ”pragmatiskt” och ”realistiskt” förhållningssätt till mänskliga rättigheter där individernas rättigheter väger mindre än mera allmänna övergripande mål.
Samtidigt har avslöjanden av visselblåsare och medborgarrättsgrupper under senare år i stor detalj visat den fulla vidden av vad den världens underrättelsetjänster kan göra. Det framstår som uppenbart inte bara hur mycket man kan få veta - och troligen redan vet - tack vare avancerad teknologi.
Det leder till frågan: vad exakt vet svenska och andra nationers myndigheter om sina försvunna medborgare? Det är svårt att undgå slutsatsen att man känner till mer än man delger de anhöriga och allmänheten.
Situationen kompliceras av att utländska regeringar kan kräva att viss information i specifika frågor och utredningar hemlighålls. Det gjorde till exempel den israeliska regeringen under 1980-talet när den tvekade om att lämna ut vissa detaljer i Wallenbergfallet (relaterade till vittnesmål) eftersom de fruktade att det skulle avslöja kunskaper om och omfattningen av israeliska underrättelseoperationer bakom järnridån. Det är uppenbart att länder som Ryssland, USA och Storbritannien kan ha kommit med liknande krav på Sverige i andra pågående utredningar – och vice versa.
Allt detta är ett tydligt exempel på en av vår tids återkommande frågor: vad händer när en individs rättigheter och behov ställs mot statens intressen?
Självklart var det ingen som väntade att Sverige skulle riskera sin säkerhet för de försvunna. Men om man bortser från ett sådant extremt scenario, vad finns det för skäl till att sanningen om försvinnanden inte kommer fram? Det kan mycket väl delvis handla om rykte och prestige. Under det Kalla kriget kan både svenska och sovjetiska företrädare ha oroat sig för att en fullständig utredning skulle avslöja ett antal mycket känsliga historiska frågor, många av dem direkt knutna till Sveriges neutralitetspolitik.
Detta inkluderar kunskaper om den fulla vidden av Sveriges underrättelsesamarbete med väst gentemot Sovjetunionen, och till och med kunskap om svenska medborgare i sovjetisk fångenskap efter andra världskriget, där det fortfarande kan finnas okända fall.
Särskilt det ryska ledarskapet kan känna oro inför vad klargörandet av Raoul Wallenbergs öde kan orsaka. Det skulle kunna öppna dörren för stora ersättningskrav från andra offer för stalinistiskt förtryck. Eller lika viktigt, det skulle kunna skada den intensiva kontroll som Putins regering utövar på historisk och annan viktig information.
En olöst fråga är om ideologiska överväganden kan ha hindrat fullständiga klarlägganden. Varför användes till exempel inte gripandet 1963 av den svenske flygvapenöversten och sovjetspionen Stig Wennerström mer direkt av den svenska regeringen för att kräva svar från Moskva om olika svenska Kalla krigsmysterier?
Fler frågor kvarstår om vilket inflytande ännu okända KGB- och stasiinfiltratörer kan ha haft på svenska beslutsprocesser både under och efter Kalla kriget. Det är värt att notera att Wennerströms medhjälpare i Sverige aldrig har avslöjats. Och återigen: alla relevanta dokument är hemligstämplade.
Vid sidan om detta lägger det ojämlika styrkeförhållandet mellan ett litet land som Sverige och jättar som Ryssland eller dagens Kina självklart svåra hinder på vägen både förr och nu för den som söker svar.
Samtidigt är det besvärande att Sverige, en eftersökt partner ekonomiskt och politiskt, uppenbarligen inte kan hävda sig ens gentemot ett svagt land som Eritrea. Efter nära sexton år fortsätter Sverige arbeta med tyst diplomati i fallet Dawit Isaak, trots att detta inte har givit synbara resultat.
Svenska företrädare verkar inte känna någon brådska utan har hittills låtit bli att använda de diplomatiska och juridiska påtryckningsmedel som finns, exempelvis att begränsa rörelsefriheten för eller utvisa eritreanska diplomater (som Storbritannien och Kanada gjort). Eller att låta gripa eritreanska ledare enligt principen om internationell jurisdiktion som ger stater rätt att ingripa mot människorättsbrott även om de begåtts utomlands. Principen tillämpades helt nyligen i Schweiz som lät gripa den tidigare inrikesministern som flytt från Gambia.
Den svenska regeringen argumenterar för att dess agerande styrs av omsorgen om Dawit Isaaks säkerhet. Det är för närvarande omöjligt för hans familj att avgöra om detta stämmer eller om det främst är ett sätt att dölja bristen på resultat.
Istället för hårda åtgärder insisterar svenska politiska företrädare och affärsmän för att såväl handel som bistånd främjar goda relationer och öppnar för samtal. Björn Tunbäck, i Reportrar utan gränser, är en av de ledande i arbetet för att få Dawit Isaak fri och går inte emot denna teori, men ifrågasätter hur dessa samtalskanaler används i praktiken: "Om diplomaterna inte verkligen använder de kanalerna blir de meningslösa … Vid biståndsförhandlingarna mellan EU och Eritrea fanns Dawit Isaaks namn inte ens med i instruktionerna till den svenske representanten, vare sig 2009 eller 2015. Ändå var ett argument för miljardbiståndet att det öppnar för samtal med Eritrea."
Faktum är att Sverige 2015, i enlighet med en ny policy om ”partnerskap” och ”engagemang” med Eritrea, var med på att EU-biståndet närmast fördubblades från 122 till 200 miljoner euro utan krav på någon betydande eftergift från den eritreanska regeringen. Förutom några uppbyggda Potemkinbyar dit besökare från EU tas har politiken inte gett något resultat. Tvärtom lät president Afewerki gripa ytterligare två eritreanska journalister så sent som den 14 februari i år.
Ställ detta mot den tyska utrikesministerns kraftfulla offentliga stöd för den tysk-turkiske journalisten Deniz Yüzel som greps i Turkiet anklagad för spioneri. Eller jämför med den beslutsamhet som den amerikanske affärsmannen William Browder visat i sin kamp för att straffa de ryska tjänstemän som ligger bakom mordet 2009 på en av hans anställda, juristen Sergej Magnitskij.
2012 lyckades Browder få den amerikanska kongressen att anta Magnitskijlagen som möjliggör personliga sanktioner mot alla ryska företrädare som misstänks vara inblandade i mordet på Magnitskij. De kan nekas inresa i USA och deras amerikanska banktillgångar kan frysas. Browder arbetar nu för att lagen skall spridas internationellt vilket skulle kunna bli ett kraftfullt verktyg till skydd för människorättsaktivister.
Faktum är att Sverige visat liten vilja att betala något pris eller vidta några som helst straffåtgärder i arbetet för att få Dawit Isaak fri. Man kan diskutera orsakerna bakom och nyttan med detta val av hållning med tanke på den myriad av intressen som står mot varandra på Afrikas horn, men den svenska regeringens officiella retorik som en hängiven och principfast förkämpe för mänskliga rättigheter verkar ofta stämma illa med dess praktiska politik.
Olyckligtvis syns ett liknande mönster i det officiella agerandet för Gui Minhai. Icke desto mindre hoppas hans dotter Angela, som leder kampanjen för att få honom fri, på mer beslutsamma åtgärder för hans räkning. Nyligen skrev hon i en artikel: ”Kanske kommer de länder som vanligtvis är snabba att framhålla hur de värdesätter demokrati att ta ansvar för sina medborgare och kräva konkreta åtgärder av Kina istället för att upprepa tomma fördömanden.”
För de andra familjerna återspeglar hennes önskan deras egen oro. I fallet med DC-3:an kan fyra man i besättningen ha överlevt kraschen över Östersjön 1952. Hemliga uppgifter från signalspaning, inklusive inspelade samtal från cockpit i svenska och sovjetiska enheter, såväl som foton tagna av det attackerande sovjetiska MiG planet och sovjetiska marina fartyg som var närvarande på den plats där planet gick ner, skulle kunna berätta om någon överlevde och ge mera definitiva ledtrådar om planets faktiska uppdrag. Men ännu efter sex decennier verkar inget av länderna villigt att försöka ta fram relevant dokumentation ur arkiven.
I fallet Wallenberg kände svenska tjänstemän uppenbarligen redan 1992 till att Ryssland inte släppte avgörande dokument till den officiella svensk-ryska utredningen där Wallenbergs bror vetenskapsmannen Guy von Dardel ingick. De visste också att dåvarande KGB aktivt hade hindrat två ryska historiker från att få tillgång till avgörande dokument. Ändå protesterade inte svenska tjänstemän mot inblandningen.
Det är uppenbart att Ryssland har tillgång till viktig information om bakgrunden till Wallenbergs fall. Det inkluderar avgörande utländska underrättelserapporter som skulle kasta ljus över orsakerna till att Wallenberg greps. Denna information omfattar också den fulla vidden av kontakterna mellan Raoul Wallenberg och hans berömda släktingar Jacob och Marcus.
Varför familjen Wallenberg aldrig har använt sitt avsevärda inflytande och sina resurser för att söka efter sin släkting är ytterligare ett frågetecken. Även i Sverige är viktiga underrättelsearkiv och flera privata samlingar fortfarande hemliga, inklusive familjen Wallenbergs egna.
Anhöriga till de försvunna må förlåtas om de frågar sig om en sådan strikt hållning gör svenska myndigheter och diplomater medskyldiga till själva brotten, eller i alla fall skyldiga till allvarlig försumlighet. Som Dawit Isaaks bror Esayas säger: ”Ingen anklagar den svenska regeringen för att den inte kan få Dawit fri. Men vi undrar om den verkligen gjort och gör allt som är möjligt för att att rädda honom.”
Att den svenska regeringen kan agera beslutsamt, särskilt när den sätts under offentligt tryck, visas av de framgångsrika förhandlingarna för att 2012 få två svenska journalister släppta (i förtid från ett långt fängelsestraff) i Etiopien. Och förra året säkrade svenska diplomater att människorättsaktivisten Peter Dahlin frigavs i Kina.
Ett kännetecken för en demokratisk stat är att den värnar och skyddar varje individ. I Ryssland där de medborgerliga rättigheterna varit under attack under flera år har Team 29, en grupp unga jurister och journalister, funnits i frontlinjen i denna kamp. De har sitt namn från paragraf 29 i den ryska författningen, som tillförsäkrar ryska medborgare yttrandefrihet. De företräder vanliga medborgare som blivit anklagade för de mest allvarliga brott som spioneri och förräderi efter att ha sökt jobb i ett utländskt företag eller ha kritiserat president Putin i ett SMS. Team 29 hjälper också ryska forskare att utmana myndigheterna för att få dem att följa de lagar som reglerar rätten att få tillgång till historiska dokument.
Under de närmaste månaderna tänker anhöriga till Raoul Wallenberg och andra försvunna pröva rätten till information i Sverige och i Ryssland i ett nytt försök att vinna klarhet och söka rättvisa för sina kära. Under en internationell rundabordskonferens om Raoul Wallenberg i september i Stockholm ska de diskutera sina erfarenheter och försöka samordna sitt arbete. I Wallenbergs fall kommer både anhöriga och forskare i Sverige att presentera en omfattande katalog över alla utestående frågor och krav på svenska myndigheter. I Moskva överlämnades en liknande lista till ryska regeringen och till ryska arkiv förra året.
Anhöriga till de försvunna tänker också be att riksdagen tillsätter officiella utredningar om hur en del av fallen har skötts. De ska också be lagstiftarna om hjälp i sina ansträngningar att få fram ny information som till sist ska kunna ge dem den vetskap och den sinnesfrid de så länge sökt.
”För oss fortsätter sökandet av ren princip”, säger Louise von Dardel. ”Vi anhöriga, inklusive de nya generationerna, kommer inte att slå oss till ro förrän vi har fått fullständiga svar på våra frågor.”
SUSANNE BERGER, journalist och historieforskare, är grundare av The Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70), som är ett informellt nätverk av över 80 internationella historiker, överlevare från Förintelsen, familjer till politiska fångar, jurister och MR-organisationer. För mer information om konferensen i Stockholm den 14-15 september, kontakta: susanne.berger@rwi-70.de
