Det talas mycket om hur man bäst bekämpar extremism och försvarar det öppna samhället. Ett viktigt steg på vägen vore att börja kritisera skadliga religiösa idéer på ett tydligare sätt.
Bibeln och Koranen, heliga skrifter för Sveriges två största religioner, har innehåll som är helt oförenligt med en respekt för mänskliga fri- och rättigheter. De tydligaste exemplen är kanske Koranens uppmaningar till dödsstraff för icketroende samt de båda böckernas homofobi och krav på att kvinnan ska underordna sig mannen.
Här invänder säkert någon att religiösa skrifter inte ska tolkas bokstavligt. Visst är det en välsignelse att många troende väljer bort de värsta delarna av sina läror, men det går inte att stanna där. Det måste finnas en öppenhet kring att många trossatser är helt förkastliga, att de gör människor illa och förtjänar hård kritik.
Ett ömfotat tassande kring religiösa läror, av något slags respekt, öppnar för bokstavstro och håller kvar människor i religiöst förtryck.
Om man hela sitt liv har fått lära sig att en bok är helig och bortom kritik, då blir det svårt att kritisera dess dåliga delar. Koranens vers 5:32 om att den som dödat en oskyldig skall anses lika skyldig som om denne dödat hela mänskligheten, citeras ofta som bevis på textens freds- och kärleksbudskap. Men då nämns inte nästa vers, 5:33, om att den som kämpar emot Allah och hans budbärare skall dödas eller korsfästas eller få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor.
Det krävs en riskabel akrobatik för att säga ”ja, vers 5:32, är Guds ofelbara ord, men nästa stycke kan du strunta i”.
Ett annat exempel är mina barndomsvänner som föddes in i laestadianismen, en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. De fick från tidig ålder höra svavelosande predikningar om hur homosexuella och avvikare hamnar i helvetet – många av dem grät av rädsla för att bryta mot påbuden. Om deras föräldrar hade utsatt dem för sådant i vanlig föreningsverksamhet, då skulle de säkerligen ha mötts av enorm kritik, men nu handlade det om religion så det ifrågasattes aldrig öppet.
Vissa menar att religionens extrema uttryck är simpla ”feltolkningar”, framförda av en så liten minoritet att man knappt behöver bry sig, men det är fel. I 23 muslimska länder är icketro straffbart, i vissa fall med döden. Kvinnomisshandel urskuldas, oliktänkande förtrycks, homosexuella stigmatiseras och förföljs. I stora delar av världen sker det öppet och i större utsträckning, men liknande värderingar frodas även i svenska församlingar och moskéer. Kvinnor som vill styra sina egna liv kastas från balkonger, studentfirande ungdomar hotas med ”Allahs vrede”.
De troende som tar avstånd från homofobi, kvinno- och åsiktsförtryck och står upp för humanistiska värderingar förtjänar all respekt. Var och en som vill bevara vårt öppna samhälle och låta öppenheten nå ut till dem som än i dag förvägras den, har ett ansvar att göra detsamma. Skadliga idéer, oavsett om de är skrivna i politiska manifest eller heliga böcker, får aldrig hanteras med silkesvantar.
