Det svenska högskoleprovet introducerades 1977 för att bredda rekryteringen. Grundidén var att personer utan gymnasiebetyg men med förutsättningar att klara universitetsstudier, skulle få en möjlighet till högre studier. Man tänkte sig att det skulle finnas något slags förmåga som mer handlade om lämplighet än kunskaper.
Nu kan vi 40 år senare konstatera att provet drar stora kostnader, att det uppstått en industri med guider och kurser kring provet samt att det går att fuska sig till resultat. Kort sagt har effekten inte blivit den avsedda.
Numera går nästan alla i gymnasieskolan, och högskoleprovet har närmast fått effekten att fördubbla antalet ”lotter” i antagningssystemet. Det är väl belagt att det går att förbättra sitt resultat med att göra provet flera gånger, vilket är tillåtet. Det finns också böcker och kurser för att förbereda sig.
Det visar sig att det oftare är elever i högre socioekonomisk grupp som gör om provet många gånger för att få högre poäng, så provet har inte den avsedda sociala effekten. En grundlig studie av Clifford Adelman kom fram till att gymnasiebetyg bättre förutsäger vem som kommer att genomföra en krävande högskoleutbildning än prov som görs vid ett enda tillfälle.
Vi har dessutom de senaste veckorna i SVT-reportage framtagna av Samir Bezzazi fått klart för oss att det fuskas på högskoleprovet genom att personer som betalar in stora summor i förväg får de rätta svaren serverade i en liten hörsnäcka.
Det hela möjliggörs bland annat genom att någon person som tjänar extra som provledare fotograferar provet alldeles innan det delas ut, och någon annan tar snabbt fram de rätta svaren och ger dem vidare till de skrivande som betalt upp till 100 000 kronor för det högsta resultatet. Bezzazi har två gånger låtsats vara en fuskande student och konstaterat att fusksystemet ”håller vad det lovar”.
Läs även
Han har identifierat två nätverk som tjänar pengar på att lura samhället och som i sin ”marknadsföring” använder samhällets offentlighetsprincip. De hämtar in uppgifter från Centrala studiestödsnämnden, Statistiska centralbyrån och Universitets- och högskolerådet och kan se vilka ungdomar som kan vara intresserade av att köpa deras tjänster. De kan också begära ut protokoll om hur det arbetas för att stävja fusk.
Det här är naturligtvis fel på en rad nivåer samtidigt. Det är djupt orättvist mot de elever som studerar hårt i de ordinarie kurserna i gymnasieskolan.
Det är orätt mot skattebetalarna som investerar en halv till en miljon kronor på varje student på läkar- och juristlinjer, yrken där de fuskande studenterna sedan kommer att hantera offentliga medel. Det är svårt att tro att personer som tar sig in på utbildningarna på ohederligt sätt skulle vara pålitliga i sin senare yrkesutövning.
Avslöjandet av fusket är ett lämpligt tillfälle att föreslå att högskoleprovet avskaffas helt och att det i stället införs en skriftlig examen efter gymnasieskolan, rättad på nationell nivå. Inträdesprov till olika utbildningar vore en annan möjlighet.
