Som en protest mot den klassiska balettens konventionella former, uppstod kring sekelskiftet en rörelse inom danskonsten som kallades fridans. Den nya dansen skulle vara friare, naturlig och mindre regelstyrd.
Typisk för fridansen var de många solodansaftnarna, präglade av den enskilda individens anspråk att skapa och framföra sitt eget koreografiska konstverk. Koreograf och dansare var dessutom ofta en och samma person.
Inom politiken sker sedan några år tillbaka motsvarande frigörelse från konventionstyngd sällskapsdans. Under ett möte med finansutskottet under torsdagsförmiddagen lade Alliansen fram ett krav i form av ett ”särskilt yttrande”, som sade att om tre av regeringen föreslagna skattehöjningar inte slopas, är allianspartierna beredda att agera i riksdagen för att stoppa dessa, ”till exempel i form av en misstroendeförklaring”.
Tidigare har Alliansen varit splittrad i frågan om hur skattehöjningarna ska hejdas. Det är den i grunden alltjämt, eftersom den inte har någon samstämmig idé om vad den tänker göra ifall en misstroendeförklaring blir verklighet. ”Vi har enats om att inte gå fram med en gemensam budget”, var ett besked, samtidigt som C försäkrade att det inte var aktuellt att fälla Magdalena Andersson nu, och både M och KD berättade att de helst av allt hade velat se en gemensam budget. Det är som att beskåda långdansen jenka, där uppsluppna deltagare helt okoordinerat skuttar fram och tillbaka med svettiga händer på varandras axlar.
Men fridansarna är i gott sällskap. Även om regeringen rasar inför utsikten att på allvar bli utmanad, har den sig själv att skylla för att oppositionen nu kör improvisationsdans.
Låt oss göra ett hopp tillbaka i tiden. Det är september 2013. Sverige styrs av en borgerlig regering. Regeringen vill genomföra det femte jobbskatteavdraget och höja brytpunkten för den statliga skatten, så att svenska så kallade höginkomsttagare, de som tjänar mer än 36 000 kronor i månaden, ska få en skattesänkning motsvarande upp till 250 kronor i månaden.
Men den rödgröna oppositionen – S, MP och V – bildar pakt med SD för att bryta ut frågan om statlig inkomstskatt.
Där och då etablerades en nyordning i strid mot rådande budgetpraxis av de rödgröna och SD, och den har sedan dess skapat mycket av den oreda som präglat svensk politik.
Några dagar innan beslutet formellt antogs av riksdagen i december 2013, hördes Anna Kinberg Batra, finansutskottets ordförande, debattera i SVT Agenda med Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson.
Magdalena Andersson är kallsinnig. Hon försvarar tilltaget med att det visst går att agera såsom oppositionen har gjort – om resultatet blir att statsfinanserna stärks. Att det inte är något konstigt att oppositionen reagerar när regeringen inte har riksdagsmajoritet för sin budget. ”Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar”, säger hon ampert.
Nu är det kosläpp i parlamentet.
Tre och ett halvt år senare har hon möjligen anledning att ångra sitt karska uttalande. För nu är det kosläpp i parlamentet. Och på Twitter stod under torsdagen vredgade utrop från rödgröna som spön i backen. Jakop Dalunde, miljöpartist: ”De borgerliga partierna agerar kortsiktigt.” Jonas Sjöstedt: ”Oansvarigt och orimligt.” Göran Greider: ”Allianspartierna har nu bestämt sig för att vara populister, högerpopulister. För det är vad det handlar om: bråk för bråkets egen skull.”
Tänk, jag hörde inga av dessa inlägg 2013.
