På Aftonbladets ledare- och kultursidor hyllas den brittiske labourledaren Jeremy Corbyns framgång i det brittiska valet som en modell för svensk socialdemokrati.
Mera vänsterpopulism med andra ord.
Men frågan är om man läser Corbyns valkampanj rätt. Hugo Rifkind har i The Times gjort en helt annan analys som han sammanfattar så här:
For Corbyn’s hard core, the real enemy has never been the Tories. They don’t really notice the Tories. Rather, they see a hated coalition of political and media Corbynsceptics who, they fervently believe, have smeared a good man as cranky and unelectable because it is easier than opposing his policies. This simply isn’t true. Labour didn’t win this election, but Corbyn did far better than almost anybody ever expected, probably including him. He didn’t do well because his critics were wrong but because, belatedly, he realised that they were absolutely right. Want to stop people deriding you as a disaster? The very best strategy is to stop being one. Look at him now. It really works. Somebody should tell Theresa May.
(För Corbyns hårda kärna av anhängare har den verkliga fienden aldrig varit Tories. De bryr sig inte om Tories. De ser de koalition Corbynskeptiker i politik och media som de hatar. Skeptiker som förtalat en god man som en stolle vilklet gjort det lätt att motsätta sig hans politik. Detta är helt enkelt inte sant. Labour vann inte detta val, men Corbyn gjorde mycket bättre än nästan någon någonsin förväntat, förmodligen inklusive han själv. Han fick det resultatet inte för att hans kritiker hans kritiker hade fel utan för att han sent insett att de haft helt rätt. Vill du stoppa folk som förföjliga dig som en katastrof? Den allra bästa strategin är att sluta vara en. Titta på honom nu. Det funkar verkligen. Någon borde berätta detta för Theresa May.)
Och han pekar ut det ögonblick då han fick denna insikt:
For me, thinking back, a pivotal moment in this election came during Corbyn’s interview with Jeremy Paxman, when Paxman, in full Spanish inquisition mode, asked him why the Labour manifesto included nothing on Corbyn’s long-held ambition of scrapping the monarchy. “There’s nothing in there because we’re not going to do it,” retorted Corbyn, visibly amused. Hidden beneath the audience’s guffaws, this was the sound of a man wryly acknowledging the fundamental impracticality of his own radicalism. All of a sudden, Jeremy Corbyn was a moderate.
Genom att vifta bort sin forna radikalism blev Corbyn en framgångsrik moderat politiker. Det gjorde Corbyn i en TV-intervju där han förnöjt viftade bort frågan varför avskaffandet av monarkin inte längre fanns i partiets valprogram. Han erkände därmed hur opraktisk hans egen radikalism varit.
Sådant kan åstadkomma politiska underverk.
