Sveriges säkerhetspolitiska doktrin är sedan två decennier på rätt väg. Dock sakta och med ett förbehåll - det militära försvaret har under huvuddelen av tiden nedprioriterats av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar så att det inte kan fylla sin roll som säkerhetspolitiskt medel.
Bortsett från det har säkerhetspolitiken närmat sig ökad insikt i verkligheten. Några viktiga omslagspunkter:
På 1990-talet insåg Sverige sambandet mellan de baltiska staternas och vår säkerhet, bidrog med vapenhjälp och utbildningsinsatser, vilket underlättade deras Natointräde.
I början av 2000-talet övergav Sverige tankarna om att kunna stå utanför krig i närområdet. Så även myten om att vi skulle kunna försvara oss på egen hand.
2009 knöts flera utvecklingstrådar ihop i Solidaritetsförklaringen som antogs av riksdagen i och med försvarsbeslutet:
”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Det är stora ord. Vi förutsätter att vi får hjälp, trots att vi står utanför Nato med dess artikel 5, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna. Det är en förutsättning som har motsagts av officiella företrädare för Nato.
Vi grundar våra förhoppningar på att vårt strategiska läge ger Nato starka motiv för att se till att vi kan motstå ett ryskt angrepp. Det är ett hopp som har stärkts av uttalanden från amerikanskt håll av den dåvarande vicepresidenten Joe Biden och den nuvarande försvarsministern James Mattis.
Men även om detta hopp skulle besannas finns det ett antal konkreta problem om den sista meningen ska kunna realiseras. Den förutsätter tre saker:
Den första är givetvis egen militär styrka. Den kan inte ersättas av hjälp utifrån. Vår nedrustningsprocess har sent omsider brutits, men det är långt kvar till en respektabel operativ effekt.
Den andra är samfälld operativ planering och samövningar med presumtiva allierade. En hel del har gjorts för att göra våra stridskrafter interoperabla med Natoförband. Samövningar har skett såväl till sjöss och i luften. Och nu tas ett stort steg framåt med den stora övningen Aurora i september med deltagande av stridskrafter ur samtliga svenska försvarsgrenar (totalt 19 000) och förband från Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Litauen, Norge och USA. Övningsområdet är hela Sverige men främst i Mälardalen och Stockholm, på och runt Gotland samt i Göteborg.
Redan har uppstått protester från ett antal ”fredsvänner” och vänsterorganisationer. Aurora kallas en ”krigsövning” som kommer att öka spänningen i Östersjöområdet. Den mångfaldigt större övningen Zapad, som den högerextremistiska Putin-regimen kommer att genomföra, vållar inga protester, inte heller det ryska skramlandet med kärnvapen. Däremot upprepas propagandalögnen att Sverige genom värdlandsavtalet kan tvingas ta in amerikanska kärnvapen.
Aurora utpekas som ett steg i en process att föra in Sverige i Nato. Så väl är det inte; regeringen sitter fortfarande fast i sin retorik om att alliansfriheteten på något sätt – osagt hur – skulle bidra till avspänningen i Östersjöområdet. Men bara den gemensamma operativa planering som kan ske genom ett medlemskap kan göra det möjligt att i tid samordna försvarskrafterna vid en snabbt uppblossande kris.
Den tredje förutsättningen är också beroende av ett medlemskap, och det är den viktigaste; såväl egna hjälpinsatser som beredskap att ta emot hjälp måste vara förankrade i opinion och hos politiker i förväg.
Man kan bara se på argumentationen mot en fredsövning som Aurora för att inse att det skulle utbryta politiskt kaos den dag då krig hotar och statsledningen snabbt måste besluta om militära insatser för att om möjligt förhindra eskalering. Då väntar anklagelser för alarmism och varningar för att öka krigsrisken, vilket inte skulle underlätta för regeringen att agera enligt Solidaritetsförklaringen. Den är nämligen okänd för de flesta svenskar – en oförlåtlig underlåtenhetssynd av våra politiker – och många tror fortfarande att Sverige för en neutralitetspolitik.
Det viktigaste skälet för Natomedlemskap är det pedagogiska: våra rättigheter och skyldigheter skulle bli uppenbara för alla.
BO HUGEMARK är överste och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
Lästips. Motståndet mot det svenska Natomedlemskapet minskar, enligt en ny mätning från Pew Research Center som visar att 47 procent är för, 38 procent mot. Max Eskilsson kommenterar på Natobloggen. När vågar svenska politiker smida medan järnet är varmt, undrar Nya Wermlands-Tidningen.
