Det är så mycket som är bra i Sverige och som vi ska vara stolta över. Sysselsättningen når rekordnivåer och svensk industri har inte gått så bra sedan 1996. Utmaningarna vi har som samhälle, vilket också inkluderar näringslivet och industrin, ligger inom ramen för hållbarhet och kompetensförsörjning.
Förra veckan var jag på konferensen ”Sverige digitaliserar” och lyssnade på Mikael Damberg (S), närings- och innovationsminister. Där underströk han just kompetensbristen och sade ungefär så här: ”Det som kan begränsa oss i Sverige är framförallt kompetensförsörjningen och matchningen av kompetens. Läget är redan akut.”
Min bild av framtiden liknar Dambergs. Jag har nyss börjat ett nytt jobb som utvecklingschef för vår science park i Sandviken, Sandbacka Science Park. Det som är mest påtagligt under min första månad på detta jobb är just de stora, överhängande utmaningarna kring kompetensbristen. I vårt län, Gävleborg, råder det i princip akut brist inom alla yrkesområden, inte bara inom de tekniska utan även inom vårdyrken, pedagogyrkena, ja till och med inom kultursektorn.
Det finns givetvis många lösningar på detta problem, men det är en sak jag inte förstår och där jag tycker mig se att det brister i helhetssynen hos regeringen.
Vi har en åldrande befolkning och vårt behov av människor med rätt kunskaper spås bara bli ännu större. Samtidigt använder vi stor kraft och möda, en massa skattepengar, på att deportera studiemotiverade, nyfikna och kompetenta ungdomar. Dessa ungdomar som med några års studier snart är arbetsföra och skulle kunna bidra till att lösa våra kompetensproblem.
Jag talar om alla de ensamkommande barn och unga som sökte sig till Sverige under 2015. Det var cirka 35 000 som kom, vissa har fått uppehållstillstånd och risken är stor för att endast en mindre andel, kan komma att omfattas av den nya gymnasielagstiftningen, som innebär att de får stanna om de går på gymnasiet. Ingen kan med säkerhet säga hur många de är i dagsläget, men från flera håll befaras att den komplicerade lagstiftningen enbart omfattar en minoritet. Resten låser vi in och tvångsdeporterar till till exempel Afghanistan.
Hur går det här ihop, Mikael Damberg?
Jag tänker så här: självklart behövs det insatser bland våra barn och unga i Sverige för att motivera dem att studera vidare, men det tar ju tid att få våra kullar av mellanstadie- och högstadiebarn genom hela systemet. Men då arbetsbristen är så akut borde det väl inte vara alltför långsökt att ta vara på den kompetens som ungdomarna, som har sökt sig hit från andra länder, har? Majoriteten av dem går ju redan på gymnasiet, är över 18 år, är flerspråkiga - de är inga obegåvade stackare som vi inte kan ha nytta av.
Visst har väl Mikael Damberg och regeringen tagit del av den forskning som också visar att just gruppen ensamkommande klarar sig mycket bra och att det långtifrån råder någon högre arbetslöshet i gruppen efter flera år i Sverige? Långsiktigt finns det mycket att vinna på att ta tillvara den kompetens som finns.
Massor med forskning, inte minst den signerad matematikprofessor Scott E Page, visar också att det är i heterogena grupper det händer. Där skapas innovation och därför behöver vi mångfalden.
Så vad är problemet, Mikael Damberg?
Det så kallade återvändandeprogrammet har vi inte ens utvärderat, men när Migrationsverket tar fram siffror kan vi konstatera att många av de vi har skickat tillbaka till Afghanistan är försvunna, man kan anta att de är döda. Vi skickar alltså kompetenta ungdomar in i döden och kan inte ens garantera att de får sina 30 000 kronor i återvändandebidrag, vilket vi utlovat, om de återvänder frivilligt.
Är det här vad vi vill stå för? Hur förklarar vi det här för oss själva, för dessa ungdomar och för våra barn? Hur förklarar vi det för näringslivet och industrin samt alla de andra branscher som på varje möte jag går på understryker bristen på kompetens och hur svårt det är att få tag på den?
Mikael Damberg, jag tror att du vill utveckla och ta tillvara på all den kompetens som finns i Sverige. Kan du förklara, ur ett helhetsperspektiv, hur du tänker här?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.