Sverige har haft tur hittills. Den organiserade brottsligheten använder sällan sina automatvapen mot polisen. Och terrordådet på Drottninggatan i april hade kunnat vara mycket värre om gärningsmannen hade varit beväpnad med en kalasjnikov. Inte nog med att fler civila hade dött. Ett antal poliser hade med stor sannolikhet dödats också. Svenska poliser saknar i regel både den utbildning och beväpning som krävs för att möta en skicklig och välutrustad motståndare. Så behöver det inte vara. Och så får det inte fortsätta.
Just nu pågår en budgivningsstrid mellan de politiska partierna om hur många fler poliser Sverige ska ha – 1 000, 5 000, 10 000? Det är bra att politiker visar vilja att skala upp polisstyrkan, som är kraftigt underdimensionerad. Men det finns många förbättringar som behöver göras oavsett antalet poliser. Till exempel har få poliser utbildning i förstärkningsvapen. När hotbilden är hög eller om det är en våldshandling som är pågående kan polisen ges tillåtelse att använda dem. En kväll när något händer kan det i dag slumpa sig så att endast ett par är utbildade till att använda vapnen. Det innebär att polisen ställs inför valet att vänta in en insatsstyrka eller åka på larmet med undermålig utrustning, vilket är riskfyllt inte bara för poliserna ifråga utan även för allmänheten.
Den nationella insatsstyrkan utgår från Stockholm, och de tre lokala finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Sker något utanför dessa städer dröjer insatsstyrkan ännu mer. De första på plats blir alltså oftast vanliga poliser som i dag ofta saknar tillräcklig utbildning. Utbildning i förstärkningsvapen borde därför ingå som en obligatorisk del av grundutbildningen.
Om vanliga poliser utrustade med MP5:or möter motiverade terrorister, eller kriminella, med kalasjnikovs och skottsäkra västar är risken stor att det är poliserna som går förlorande ur den striden.
Dessutom förvaras förstärkningsvapen i skåp på polisstationen. Om ett larm kommer in måste alltså poliser först hämta ut vapnen, vilket tar tid. Det innebär dröjsmål. Under pågående terrordåd är det bokstavligt talat skillnaden mellan liv och död. Sedan ett par år pågår en debatt om det ska gå att förvara förstärkningsvapnen i tjänstebilarna. Ett pilotförsök i ett fåtal polisbilar genomförs just nu, men den stora merparten saknar alltså detta. Det skulle snabba upp reaktionsförmågan väsentligt. Men det bygger självklart på att de poliser som sitter i bilen faktiskt kan använda vapnen också.
Det kallas ”förstärkningsvapen”. För en lekman ser de kraftfulla ut. I medier beskrivs de ofta som ”tung beväpning”. Men de kulsprutepistoler som svensk polis använder – MP5 – är i princip bara pistoler med längre räckvidd. Ammunitionen är exakt samma som till tjänstepistolerna, och så svag att den inte kan gå igenom en bildörr eller en skottsäker väst. Om vanliga poliser utrustade med MP5:or möter motiverade terrorister, eller kriminella, med kalasjnikovs och skottsäkra västar är risken stor att det är poliserna som går förlorande ur den striden. Men det finns alternativ.
I dag använder både den nationella insatsstyrkan och de lokala insatsstyrkorna den alldeles ypperliga automatkarbinen LWRCI Individual Carbine – med kraftigare ammunition än MP5:orna – vilket även Särskilda Operationsgruppen (SOG) gör. Varför inte utbilda vanlig polis på samma vapen när kompetensen finns i organisationen? På så sätt skulle polisen vara säker på att vara rätt beväpnad under ett pågående terrordåd. Vapnet är inte svårare att hantera än MP5 och kräver således inte längre utbildning. Med en mer potent och adekvat beväpning skulle svensk polis också bidra till att höja tröskeln för den som vill attackera Sverige.
Svenska poliser är en av samhällets stöttepelare. Men de måste ges rätt förutsättningar att skydda både samhället och sig själva. Vi kan inte gång efter annan skicka dem rakt i lejonets gap utan vare sig adekvat beväpning eller utbildning. Sverige kan inte räkna med att även fortsättningsvis ha tur.
