Turbulensen inom Moderaterna hamnade med ens i skugga när Birgitta Ohlsson i kvällens sändning av Aktuellt meddelade att hon står till förfogande till att bli partiledare i Liberalerna. Det är en skräll. Även om ingen har kunnat tvivla på att hon har haft ambitioner som sträcker sig högre än nuvarande uppdrag, är det överraskande att det sker innan valet 2018.
Hur Liberalerna slutligen väljer mellan chefsalternativen är förstås en fråga för partiets medlemmar. Men bortsett personfrågan är det uppfriskande med öppenheten; Ohlsson har öppet deklarerat vad hon vill, och att hon vid ett eventuellt nederlag i kampen om partiledarposten kommer att lämna politiken. Den sortens val är värda respekt. Ledarsidans Maria Ludvigsson skrev om saken apropå Ohlssons bok om duktiga flickor i vårvintern:
”Dessutom, och det borde Birgitta Ohlsson och hennes systrar (oavsett kön) nyttja oftare, ger fria val ett ytterst starkt alternativ: The power of good bye! När flit och begåvning inte längre möts med vederbörlig respekt är det rätt att gå.”
Öppenheten i utmaningen står i bjärt kontrast till den partikultur som allianskamraten Moderaterna har uppvisat de senaste dagarna. Med något enstaka undantag har all kritik som framförts varit ansiktslös, vilket i min bok är synonymt med att vara ryggradslös – dessvärre en vanlig åkomma i skrået. Öppenheten är en dygd, och den borde belönas bättre.
Vad som händer i Moderaterna återstår att se. Men i ett annat alliansparti, Centerpartiet, imponerade det förra valet av partiledare genom ett samfällt ledarskap som höjde sig; tre kandidater som i öppen och transparent konkurrens visade både att ambitioner är naturliga och att det går att både vinna och förlora med bibehållen heder. För respekten och förtroendet för partipolitiken, är detta betydelsefullt. Låt oss nu hoppas att processen och motkandidaterna i Liberalerna visar samma goda exempel.
Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev, som går att få gratis direkt i inkorgen. Du hittar alla våra nyhetsbrev på svd.se/nyhetsbrev.
