Gästkrönika | Europas framtid
Obehagliga överraskningar kan både vara smärtsamma och produktiva. Genom att säga att han skulle låta USA lämna Parisavtalet om klimatet har president Donald Trump satt ny fart på strävandena efter ren energi, inte minst i USA:s egna delstater och städer. Genom att låta bli att nämna artikel 5 i ett linjetal i Natos högkvarter har han skapat en rusning i Europa mot närmare försvarssamarbete.
Naturen avskyr tomrum och det är samma sak med politiken. Den upplevda bristen på amerikanskt ledarskap håller snabbt på att ersättas. En ny ledare är Kina som nu framträder som en förkämpe både för ett regelbaserat globalt handelssystem och för omläggningen till ren energi.
Den andra ledaren är Europa och då särskilt den snabbt växande alliansen mellan Frankrike och Tyskland. Relationen mellan Emmanuel Macron och Angela Merkel håller på att bli lika viktig som den mellan Valéry Giscard d’Estaing och Helmut Schmidt på 1980-talet.
Det finns en del farthinder på vägen. Macron måste fortfarande vinna den majoritet i parlamentet som han behöver för att bilda en robust regering. Han måste vara snabb med att lägga fram arbetsmarknadsreformer, helst medan de fackliga ledarna är på semester i augusti.
Merkel måste bli återvald i september och sedan servera det tyska folket en del obekväma sanningar om det ansvar som följer av att vara kontinentens ekonomiska ledare. Brexit kommer att vara en tröttsam distraktion.
Men det är åtminstone möjligt att nu se hur EU skulle kunna finna en väg mot ekonomisk återhämtning, större konkurrenskraft, starkare institutioner och högre säkerhet. Vid den här tiden för ett år sedan, då Tyskland ännu plågades av en okontrollerad invandringsvåg och Frankrike drabbats av politisk och ekonomisk modlöshet, kunde man knappast ana ett sådant projekt.
När eurozonens länder utvecklar de mekanismer inom bank och finans som man måste göra för att överleva kommer den oundvikliga följden bli att eurozonen blir den ekonomiska regeringen för större delen av Europa.
Farhågor kring hur ”utanförländerna” skulle behandlas var ett av de (få) verkliga argumenten för brexit. Ett Europa i två hastigheter (eller snarare många hastigheter) är nu verklighet. Den stora frågan för de mindre och fattigare länderna är därför nu hur de ska delta i denna nya era. Kommer de att vara med framme runt bordet eller sitta längst bort i rummet?
För dem bland dessa länder som är med i euron – Finland, de baltiska staterna och Slovakien – är utsikterna ljusa. I tyska ögon har de visat sin ekonomiska pålitlighet och de är med i kontinentens inre beslutscirkel. Tjeckien och Sverige har, fast de inte är med i den gemensamma valutan, också goda relationer med Berlin och Bryssel.
För Polen och Ungern kommer tillvaron att bli svårare. Tidsandan i Merkel-Macrons era är ett entusiastiskt deltagande i gemensamma projekt. Cyniska, paranoida eller surmulna kommentarer uppskattas inte. Polen har med sin storlek och starka ekonomi en del kort att spela, men inte någon full hand.
Den andra stora frågan kring hur Europa ska utvecklas under fransk-tysk ledning gäller försvaret. Kremls störningar har på intet sätt fått Europa att darra utan skärpt dess motstånd. Hökattityder mot Ryssland blir vanligare.
Det förebådar mer försvarssamarbete i Europa, inte i avsikten att konkurrera med Nato utan att komplettera den försvarsalliansen. I huvudsak kommer det innebära att man bygger upp kapacitet genom att upphöra med de absurda överlappningarna: Europeiska länder har 17 sorters huvudmodeller av stridsvagnar. Dubbleringen är ännu värre i stridsflygplan (20), jagare/fregatter (29) och torpedsystem (20).
Faran ligger i att Europas politik, utan det amerikanska säkerhetsankaret, i högre grad utsätts för nyckfullheten i politiska vindar och tidvatten. Eran Macron-Merkel ser för närvarande mycket lovande ut. Men förr eller senare kommer mindre kloka politiker att komma till makten – och vad händer då?
Översättning: Lars Ryding
Edward Lucas är Senior Vice President vid Center for European Policy Analysis. Skriver i The Economist.
