Med den nya attacken i London i helgen, föredömligt snabbt och effektivt stoppad av polisen även om människoliv hann spillas av terroristerna, så kommer också den obligatoriska efterdebatten.
När stockholmare efter terrorattacken på Drottninggatan samlades för en gemensam manifestation för allt det som IS och liknande ultrakonservativa radikala religiösa är emot, så kritiserades de av svenska debattörer som tyckte reaktionen var fel.
Efter de nya terrordåden i Storbritannien ifrågasätts denna hållning gång på gång som obegriplig, som meningslös, och som att detta att sluta upp och manifestera gemenskap skulle vara ett ställningstagande mot exempelvis effektivt polisarbete. När vi samtidigt vet att Stockholmspolisen sällan varit så älskad av allmänheten som just efter dådet 7 april.
Kritiken väcker flera frågor. En är hur reaktionen är tänkt att se ut – vill man se arga folkmassor på stan istället? Finns verkligen ett behov att offentligt manifestera hatet mot IS, den kanske mest hatade organisationen just nu?
Läs också
Det känns som att vi pratar förbi varandra. Kärlek och beslutsamhet är inte oförenligt – däremot måste vi inse att den vrede vissa debattörer verkar anse saknas är något terroristerna önskar sig från det omgivande samhället.
Det handlar inte om klyschan att ”de hatar vår frihet” eller att en mer aggressiv reaktion i första hand vore moraliskt felaktig – att ”vi blir lika dåliga som de”. Det skulle vi förvisso behöva gå ganska långt för att komma i närheten av. Det handlar om en enkel och beprövad taktik för en terrorgrupp att öka sin relativa styrka och handlingsutrymme, som vi gör klokt i att undvika att spela med i.
En viktig princip inom partisankrig, så som det fördes exempelvis av Mao i Kina på 1930- och 1940-talen och av maoisterna i Peru på 1980-talet, är att skapa så stark polarisering som möjligt mellan staten och den grupp inom befolkningen man vill ha som anhängare. Taktiken används när det inte redan pågår ett uppror. Det måste då skapas genom att motsättningarna ökas så att människor radikaliseras, och metoderna är brutala.
Gerillan slår sig ned i en fattig del av landsbygden och gör attentat mot exempelvis polis och domstolar i städerna i närheten. Man kräver stöd av befolkningen, mat och skydd. Syftet är att en redan odemokratisk stat (som det för det mesta handlar om) ska slå tillbaka hårt mot civilbefolkningen, som då ska fås att känna att de måste välja mellan staten och gerillan.
Den som ändå, frivilligt eller med tvång, väljer staten eller vägrar ge gerillan skydd och förnödenheter, mördas som varnande exempel. Till slut lever civilbefolkningen under två parallella förtryck.
Överfört till den radikala islamismen i nutid så syftar terrorn i våra europeiska storstäder till konkreta resultat som liknar den maoistiska gerillans. Att döda flickor på en popkonsert eller knivhugga förbipasserande i London är inte i första hand ett blodigt ”självförverkligande”, utan en del i en större plan. Ökad statlig repression är en önskad effekt, men om den slår lika blint som terrorn räcker inte det för att skapa den önskade polariseringen.
Det som måste till är riktad repression mot den muslimska minoriteten. Den måste drabba dem generellt, och helst på alla plan – från hets i media och lynchmobbar via polisbrutalitet till repressiva lagar där demokratiska fri- och rättigheter för utövare av islam inskränks. Går det som terroristerna vill leder detta till radikalisering och uppslutning kring deras väpnade kamp. De får helt enkelt mer stöd och lättare att agera.
Erfarenheterna från andra västländer som under efterkrigstiden utsatts för terror visar att det demokratiska samhället klarar tillfälliga inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter utan att upphöra att vara demokratiskt – det vill säga inskränkningarna och de terrordåd de är svar på leder, oaktat vad de i övrigt kan ha för negativa effekter, inte nödvändigtvis till statskupp. Däremot kan en långvarig konflikt mellan majoritetssamhället och en religiös eller etnisk minoritet i värsta fall orsaka betydligt större skador på demokratin.