En idealbild av demokrati är att medborgarna ska kunna rösta på de personer som de uppfattar är de bäst lämpade att leda landet. Under senare tid har allt fler väljare frustrerat sett sig tvungna att begränsa sig till att rösta på det parti och de personer de uppfattar som minst dåliga. Inte minst på nationell nivå borde politiker först ha bevisat sin kompetens i yrkeslivet.
En spansk filosof, Javier Gomá, talar om att demokratier behöver offentliga personer som är exemplariska. Det är kvaliteten på de offentliga personerna som ger värdighet åt demokratin och gör att de som lever i en demokrati är beredda att försvara den. Väljarna blir frustrerade, när partierna inte ”ställer upp med” framstående personer utan snarare fyller valsedlarna med partirepresentanter från olika landsändar, olika utbildningsnivå och olika grupper som ungdomar, kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Den här idén med politiker som representanter för olika gruppidentiteter sållar inte fram personer med tillräcklig intellektuell nivå.
Partiideologi kan inte ersätta fackkunskaper, erfarenheter och omdöme. I dagens värld behöver alla toppolitiker dessutom språkkunskaper och kunskaper om internationella förhållanden. För att ta ansvar exempelvis i de krisdrabbade EU och FN borde Sverige sända speciellt skickliga och erfarna personer. Det är direkt farligt för ett land, om personer på den högsta politiska nivån inte har de egenskaper och kunskaper som förväntas, inte bara därför att besluten inte blir tillräckligt bra utan också därför att politikernas tillkortakommanden skapar ett misstroende mot staten och demokratin.
Varför röstar folk på politiker som framställer sig som outsiders? Rimligtvis just för att visa att de är missnöjda med de ”vanliga” politikernas agerande. Ska partierna vara attraktiva måste de nog minska antalet riksdagspolitiker som gått den långa vägen från kommunnivån och i stället gå till nästa val med ett erbjudande till väljarna om politisk kompetens som inkluderar kompetens på fackområden inom både offentlig och privat sektor och inte bara ekonomi och arbetsmarknad.
Oavsett partifärg behövs kunskaper och erfarenhet för att styra ett modernt och komplicerat samhälle, och det gäller förstås ministrar ännu mer än riksdagsmän. Demokrati får inte betyda okunnighet utan ska vara ett sätt att gemensamt ta ansvar för att landet styrs på bästa tänkbara sätt.
Sverige befinner sig i dag i en dramatiskt ny situation som påverkar de flesta samhällssektorer. Utbildning, sjukvård, polis och socialvård visar tydliga tecken på kris, och trots detta läggs det inte fram några politiska initiativ som tillnärmelsevis återspeglar allvaret i situationen.
De svenska partierna har ”gått i stå” och befinner sig i ett läge som inte är olikt det franska, och om de inte gör en make-over kan de råka ut för en take-over, om det dyker upp en svensk Macron. Partierna behöver allvarligt fundera på sin laguppställning.
