Den misstänkte terrorist som på tisdagen attackerade en patrullerande polis utanför katedralen Notre Dame i Paris har varit bosatt i Sverige. Det uppger franska myndigheter.
Polismannen anfölls med en hammare, som gärningsmannen tog upp ur sin ryggsäck samtidigt som han ropade "Det här är för Syrien!" Mannen ska också ha varit beväpnad med köksknivar. Enligt AFP ska mannen ha svurit trohet till Islamiska staten i ett videoklipp.
Gärningsmannen har identifierats som en 40-årig algerier bosatt i Frankrike sedan tre år. Mellan 2004 och 2013 bodde mannen i Sverige. Här var han verksam som journalist.
Det är förståeligt att oron nu breder ut sig, inte minst mot bakgrund av de många terrordåden på europeisk mark den senaste tiden. Hur rädda bör vi vara?
Men i en situation med mycket uppjagade känslor är det också behövligt att påminna sig om att inte alla journalister är terrorister.
Självklart har den som exempelvis bor på reportertäta Södermalm rätt till sina känslor. Kan grannen egentligen vara terrorist?
Men även om många journalister drivs av en vilja att förändra samhället är det få som anser att våld är befogat – och ännu färre som faktiskt tar till vapen. Ett känt exempel var Ulrike Meinhof, chefredaktör för progressiva tidskriften Konkret innan hon grundade Röda arméfraktionen, men sådant får ändå anses vara undantag.
Stringern i Notre Dame var inte heller någon vanlig journalist. Han hade visserligen uppdrag i dagspressen – som Dagens Industri, Sveriges Radio och Upsala Nya Tidning – men var också redaktör för tidskriften Fokus Afrika och skrev för vänstertidskrifterna Folket i Bild, Fria Tidningar och Fjärde Världen.
Men även en majoritet vänsterjournalister torde dock anse att pennan är mäktigare än svärdet. För de flesta är hammaren och skäran mer metafor än manual.
Det är viktigt att vi nu inte pekar ut en hel grupp. Svaret kan aldrig vara att hemfalla åt populism. Tvärtom kan våldet bara bemötas med kärlek.
Och inte minst förnyade prenumerationer. Journalistiken behövs mer än någonsin. Vi journalister vore de första att rapportera om vi upptäckte några extremister i vår yrkeskår.
