Erik Thyselius: I Riga lever minnena från ockupationen ännu

Ända sedan Rysslands illegala annektering av Krim 2014 har säkerhetsläget kring Östersjön försämrats påtagligt. Ett i raden av exempel på det är det stegrande tonläget från Kreml riktat mot Sverige. Senast i form av president Vladimir Putins öppet deklarerade missnöje om ett eventuellt svenskt Natomedlemskap i förra veckan.

Sverige är självklart inte det enda landet runt Östersjön som märkt av Moskvas ökande maktambitioner. I förra veckan reste deltagarna i årets omgång av Frivärlds utbildning Utrikesakademin till Lettlands huvudstad Riga, en stad och ett land där såren efter den sovjetiska ockupationen ännu inte har läkt och som i dag lever i Putinrysslands skugga.

På den svenska ambassaden informerade ambassadör Henrik Landerholm deltagarna om Lettlands historia och nuvarande politiska läge. För en svensk är det svårt att första att Lettland förlorat en tredjedel av sin befolkning hela tre gånger under nittonhundratalet. Självklart har det satt spår i dagens befolkning, där nästan alla har en släkting som deporterades eller mördades under den tyska eller den ryska ockupationen. Samtidigt har den smärtsamma historien skapat en stark vilja att aldrig mer låta sig kuvas av främmande makt. Ur den erfarenheten grundar sig även en stor del av stödet till Nato, vilket inte minst efter Krimannekteringen ses som en garant för fortsatt självständighet.

Vilken sida nyckelpersoner tog under det sena 1990-talets självständighetskamp är för övrigt vattendelaren inom lettisk politik och inte, vad man kanske kunde tro, tidigare samröre med Sovjetunionen. Därmed kan den som röstade ja till självständighet, men med ett förflutet inom kommunistpartiet, fortfarande vara aktiv inom politiken i dag.

Som viktig industrination i det gamla Sovjetunionen drabbades Lettland hårdast av baltstaterna när Östblocket brakade samman, och 1990-talet blev således ett tufft årtionde för Lettlands befolkning. Men ekonomin blev bättre och landet hade därefter en positiv ekonomisk utveckling ända till finanskrisen 2008, som drabbade landet enormt hårt. I dag går det framåt men korruption och tillgång till kvalitativ sjukvård fortsätter att vara några av landets största problem på hemmaplan. Att förmögenheter och politiskt inflytande samlats kring en relativt liten andel ”starka män” är inte heller det oproblematiskt.

Den rysktalande minoriteten gör Lettland till ett extra känsligt land för rysk påverkan och i de mörkaste scenarierna utgör den ett ”casus belli” i händelse av en invasion, så som var fallet på Krim. Det faktum att den rysktalande minoritetens primära informationskanaler utgörs av ryskspråkig statlig TV är mot den bakgrunden inte okomplicerat. Satsningar på lettisk public service på ryska riktad mot den ryska befolkningen lämnar i alla fall inte walkover till hatpropagandan orkestrerad från Kreml.

Hälften av Lettlands befolkning har för övrigt besökt Sverige någon gång i sitt liv. Det skulle vara bra om fler svenskar vände blicken åt öster och gjorde ett längre besök i Riga än vad de sedvanliga dygnskryssningarna tillåter. Om inte annat så för att bli påmind om att friheten aldrig är något som kan tas för givet.

TÄNK POSITIVT. Ju mer erfarenhet Donald Trump får, desto mindre oförutsägbar kommer USA:s utrikespolitik att bli. Skillnaden mellan honom och tidigare presidenter är att detta är första gången en populist i modern tid vunnit Vita Huset, vilket gör att det kommer att dröja betydligt längre tid innan vi kan se en tydlig utrikespolitisk kurs. Det menar Stephen Hadley, före detta säkerhetsrådgivare till tidigare president George W. Bush, i ett samtal med Tagesschau. Även den transatlantiska länken kommer att klara sig, tror han, förutsatt att Donald Trump slutar vara inkonsekvent i Natofrågan. Ett stort ”om” med andra ord. Läs hela intervjun här.

ERIK THYSELIUS är projektledare för tankesmedjan Frivärld och medredaktör i Säkerhetsrådet.