Janerik Larsson: Det nya medborgarskapet

Today, too many people in positions of power behave as though they have more in common with international elites than with the people down the road, the people they employ, the people they pass in the street. But if you believe you’re a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere. You don’t understand what the very word ‘citizenship’ means.

Med dessa ord på den senaste torypartikongressen skapade Theresa May många upprörda känslor.

David Goodhart har utvecklat samma perspektiv – klyftan mellan ”anywhere” och ”somewhere” – i en essä i senaste Axess som i tidskriften kommenteras av Susanna Popova, Nicklas Lundblad, Emil Uddhammar och Martin Ådahl.

Mest tankeväckande tyckte jag nog Popovas kommentar var: ”Det är en fråga om hyfs”. Det är en så underfundig text att den lämnar öppningar för tolkningar.

Jag har just avnjutit de tio avsnitten av Netflix-serien ”The Crown” (rekommenderas) och där skildras en imperienationalism (imperialism vore fel ord, det handlar ju om efterkrigstiden då det tidigare imperiet omvandlas till ett samvälde av efterhand alltfler självständiga länder) som fortsatt lever i en nationell, brittisk självbild.

Det moderna brittiska samhället befolkas onekligen av många ”citizen of nowhere” som inte minst tack vare språket kan verka i USA eller Australien och så vidare.

Att i självbilden då bli europé är naturligtvis svårt, rentav omöjligt. Det gick då ekonomin var usel, men inte idag.

Medborgarskapet är komplicerat i dagens värld.

Finland firar i år 100 år.

I Hufvudstadsbladet har man just inlett en serie med intervjuer med finländare i exil som på distans betraktar det gamla hemlandet. Serien inleddes av Kettil Cedercreutz som sedan några decennier är universitetsprofessor i USA:

Han säger:

”Det som kanske frustrerar mest är att tron på systemet är så starkt i Finland. Anpassar du inte dig till det så anses det vara dig det är fel på, inte systemet.”

Han skulle med Mays och Goodharts terminologi såklart bli en ”citizen of nowhere”. Men vad betyder det i praktiken. Han har ett stimulerande, utvecklande och betydelsefullt arbete i ett annat land. Räcker inte det?

Det finns i dagens värld en öppenhet som många nu söker förneka eller bekämpa, men den är ett faktum som i sig har något mycket positivt, nytänkande, innovationer.

Den spänning som May och Goodhart talar om har en annan, konstruktiv sida. Det är egentligen ganska förbluffande att man just i Storbritannien har så svårt att se detta. Kanske en avancerad hemmablindhet.

Låt oss slå vakt om öppna, liberala samhällen där mångfalden är accepterad och ser som en bas för en god utveckling. Med en rejäl dos hyfs och respekt, javisst.