Tove Lifvendahl: Sverige är ett land alldeles utom sig

Ledare | Nationaldagen

Sverige var under många decennier en mjuk supermakt i världen som lyftes av många som en föregångsmodell. 100 år av obruten tillväxt, avtalsfred på arbetsmarknaden, jämställdhet och utbyggd välfärd, bland annat. Den gyllene medelvägen. Det upphöjda lagom. Nu konkurrerar Sverigebilderna med varandra. De flesta äger både sitt mått av giltighet och sin samtidiga begränsning i det att ingen bild någonsin kan vara heltäckande.

Nej, vi gillar inte olika, även om vi envist hävdar det. När en amerikansk president eller en tjeckiskfödd svensk journalist och författare dristar sig till att tala om Sverige i ofördelaktiga termer, reser sig en skog av pekfingrar i vädret för att dryfta ett vansinnigt ogillande. Så där kan man inte säga! Det är inte lite underhållande, ty i stort sett samma pekfingrar brukar också förneka validiteten i en av de mest utskällda metaforerna om svenskt samhällsklimat, den så kallade åsiktskorridoren.

Vi får nog acceptera att vi inte kan förhindra att information om Sverige, om än grov och partiell, når utlandet. Vi vet ju själva att upplopp i förorter inte är hela bilden av Sverige, men att de trots allt förekommer. Att det uppmärksammas är inte konstigt.

En stilla önskan på denna högtidliga och viktiga dag är att den svenska samhällsdebatten kan bli mer vuxen. Inte pekfingersvuxen, utan mer mogen i betraktelsesättet. Accepterar tillvarons samexisterande sanningar. De finns.

Sverige är, framförallt i huvudstaden, en innovationsmotor. Blågula kreativa startupbolag inom techbranschen är en riktig bild. En annan bild, lika sann men mindre angenäm: huvudkontorsflykten från Sverige.

Vi är alltjämt ett av världens mest jämställda länder (rankningar bygger som bekant både på egen prestation och andras) – men vi ser samtidigt en ökad närvaro av fundamentalister som utövar hedersförtryck mot kvinnor i segregerade förorter.

Våra offentliga välfärdssystem är rejält utbyggda – men allt fler skaffar trots detta privat sjukvårdsförsäkring – som regeringen i sin tur försöker belägga med straffskatt (i uppfordrande ton: in Sweden, we have a system!).

Vi har en förhållandevis låg konfliktgrad på arbetsmarknaden – men det beror å andra sidan på en mycket ojämlik balans mellan arbetsgivare och fack. Det skapar stora inlåsningseffekter och sjukskrivningar, liksom utelåsta grupper. Och därtill en blomstrande bemanningsföretagsbransch genom vilken man kan bygga förbi systemen.

Sverige är enligt rankningar bäst i världen på integrationspolitik – men bland de sämsta i OECD på integration när det gäller att få in utlandsfödda på arbetsmarknaden.

Vi visar arbetande utlänningar på porten på grund av smärre administrativa misstag med en nit som är närmast obegränsad, men har svårt att verkställa avvisningar av somliga som har begått grova brott. Och så vidare.

Vi är ett kontrasternas land, en brokig heterogenitet där allt fler har rötter i andra länder. Globaliseringen har medfört många fler valmöjligheter. Vi gillar måhända (ännu) inte olika, men lever tämligen olika liv. Parallella verkligheter är vår vardag. Det försvårar för det politiska samtalet att komma ur det griniga grälet om vems verklighet som gäller, och vidare till punkten där man söker lösningar.

En av våra främsta fotografer, Lars Tunbjörk (1956–2015), döpte en fotobok till Landet utom sig (1993). Det är en bra beskrivning. Vi tronar på minnet av fornstora dar, sjunger vi. Det är (dessvärre) också en helt adekvat beskrivning av det moderna Sverige.

Och nu upplever vi att vi navigerar i okända vatten, med en karta som är svår att läsa, medan vi famlar efter en kompass. Färden är skakig. Det svänger och kastar, och de folkvalda kryssar mellan skären. Och vår gemensamma farkost prövas just nu i besiktningsprocessen. Somliga delar behöver byggas om, annat behöver förstärkas. Somligt är ren barlast som behöver hivas överbord. Frågan om hur man får vind i seglen pockar. Det är ett arbete värt att göra för ett land som vårt. Men då har vi inte tid med småskurenheter.