WASHINGTON. Woody Allen lär ha sagt att framgång bygger till 80 procent bara på att dyka upp. Sett ur det perspektivet skördade president Trump flera framgångar på sin första stora internationella resa till Mellanöstern och Europa. Kritiken mot Trumps utrikespolitik har byggt på att han är antingen frånvarande eller osammanhängande.

Presidentens sätt att bedriva utrikespolitik har av bedömare i Washington beskrivits som en ständig dragkamp mellan två formationer av rådgivare: ”de vuxna” och populisterna. Till stor del beror detta på att den nye presidentens förkunskaper i ämnet är minst sagt begränsade men även på att Trump tycks ha tagit med sig sin managementstil från familjeföretaget där rivalitet mellan olika grupperingar uppmuntrades till Vita Huset. Vilken policy Trump väljer beror på vilka rådgivare han har lyssnat på senast.

Till ”de vuxna” räknas bland andra den säkerhetspolitiske rådgivaren HR McMaster och den ekonomiske rådgivaren Gary Cohn som tillsammans i ansedda The Wall Street Journal nyligen försökte förklara att Trumps tal om ”Amerika först” inte betyder ”Amerika ensamt”. Den nya administrationen är inte emot internationellt samarbete men kommer bara att engagera sig då det gynnar Amerika, inte något ”världssamfund.”

Orsaken sägs vara att USA numera ser världen som en plats där olika aktörer ständigt tävlar om att ha ett övertag. Trumpadministrationen tänker inte förneka detta faktum utan istället omfamna det.

Det kan tyckas vara en harmlös beskrivning av verkligheten men frågan är om någon på allvar trott att USA, landet med världens starkaste krigsmakt, någonsin har sett världen på ett annat sätt. Det speciella med USA är att det är en militär supermakt som samtidigt har varit en garant för en regelbaserad liberal världsordning. Denna ordning bygger i sin tur främst på förtroende, inte fruktan. Det gäller särskilt relationen USA har till sina allierade. Europa må klaga på USA då och då men det sista européerna vill är att landet isolerar sig och lämnar vår kontinent åt sitt öde.

En del kommentatorer liknade Trumps första stora möte med europeiska partners vid en volleybollmatch. Reaktionerna på hans framträdande i Mellanöstern var i huvudsak positiva. I Saudiarabien lyckades Trump framhålla att kampen mot islamsk terror är en prioriterad fråga utan att falla in i islamofobisk jargong. De sunniarabiska gulfstaterna kunde glädjas åt att Trump, till skillnad från Obama, delar deras uppfattning om hotet från Iran.

Inför Natotoppmötet i Bryssel hade Trump redan klargjort under generalsekreterare Jens Stoltenbergs tidigare besök i Washington att han inte längre ser alliansen som ”föråldrad”. Hans budskap att europeiska länder måste betala för sitt eget försvar har framgått med all önskvärd tydlighet. Natotoppmötet hade för Trumps skull kortats ner för att inte tråka ut honom. Istället skulle han få tala vid ett minnesmonument tillägnat terrorattackerna den 11 september 2001, den enda gången som försvarsalliansen åberopat artikel 5 och det till förmån för just USA.

Med andra ord, Trump hade fått en perfekt passning och behövde bara slå bollen över nätet. Dessvärre misslyckades han; Europa fick inte heller denna gång någon försäkran om att USA står bakom artikel 5. Istället för att uppmana de allierade att stärka sitt försvar skällde Trump ut dem. Till detta kan läggas en stel handskakning med Frankrikes nye president Emmanuel Macron och en bisarr scen då Trump knuffade undan Montenegros premiärminister vid en fotografering som skulle demonstrera enighet.

Frågan alla ställer sig är varför Trump tycks vara så bekväm med auktoritära allierade som Saudiarabien men så bufflig gentemot demokrater? Samt varför en person med sådan erfarenhet av showbusiness ständigt gör optiska klavertramp.

Svaret kan vara att denna gång lyckades populisterna, med rådgivaren Steve Bannon i spetsen, vinna dragkampen. Att vara oförutsägbar var Trumps styrka under tiden som fastighetsmogul i New York och i viss mån under valkampanjen. Det tycks vara hans förhandlingsstrategi för att få Europa att avsätta mer pengar till försvaret.

Presidenten är också hårt ansatt inrikespolitiskt med ständigt nya avslöjanden om en minst sagt osund relation mellan medarbetare (och möjligen honom själv) och företrädare för Kreml. Hela Washington väntar med spänning på vad den sparkade FBI-chefen James Comey kommer att säga när han till veckan förhörs av den kommitté som senaten har tillsatt för att utreda frågan.

Sett i det perspektivet behöver Trump stöd från sin trogna väljarbas. Dessa talar Bannons språk och vill se Trump röra om rejält i grytan. Även om utrikespolitik inte är deras första prioritering älskar de att se när Trump ”kräver respekt”.

Märkliga uttalanden och beteenden skymmer dock en annan sida av hans utrikespolitik. I sin budget för 2018 har Trump avsatt 4.8 miljarder dollar för att stärka USA:s militära närvaro i Europa. I jämförelse med vad Obama satsade är det en ökning med 40 procent.

Problemet är dels att Trump fortfarande inte förstår att som president synas varje uttalande han gör. Ska Europa och USA kunna hantera hotet från Putins Ryssland är tillit det centrala. Som baltiska ledare ofta framhåller består faran inte i att männen i Kreml blir upprörda (det är de i regel alltid) utan i att Putin missuppfattar vad som gäller kring artikel 5 i Atlantfördraget.

Att Angela Merkel efter mötet med Trump konstaterade att Europa nu måste se om sig självt är förståeligt. Likaså att flera underrättelsetjänster i väst sagt att de drar sig för att dela information med USA av rädsla för att Trump ska läcka till aktörer som Ryssland.

Lägg till detta Trumps besked att USA drar sig ur Parisavtalet om klimatet. Inte nog med att det just minskar tilliten till amerikanskt ledarskap, det kommer på sikt att leda till att USA blir omsprunget av andra länder i omställningen från fossila bränslen. Trumps väljarbas må hurra nu men om tio år kommer den kanske fråga sig varför alla solenergipaneler är tillverkade i Kina och inte USA.

Om det nu är ständig tävlan Trump tror på lämnar strategin en hel del att önska. Att enbart ”dyka upp” är långt ifrån tillräckligt.

AARON KOREWA är medarbetare vid McCain Institute i Washington, DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.

Läs även

USA vacklar i utrikespolitiken, försvagat in i dimman

Säkerhetsrådet 6 feb, 2017

Aaron Korewa: USA kommer åter till Europas hjälp

Säkerhetsrådet 19 apr, 2016