Tove Lifvendahl: Moderaterna har större problem än AKB

Statskonst är en skön omskrivning för något som i realiteten är en ganska brutal historia. Politik är en maktens arena, och även om aktörerna är konstfärdiga, är det estetiskt ganska frånstötande. Moderatledaren for till USA. Någon ringde medierna. Kritik kommer nu i öppen dager, men ingen har ryggrad nog att stå för det öppet (i så fall hade man kanske också haft kurage att artikulera det öga mot öga och inte ropat över Atlanten). Nu är frågan vad Anna Kinberg Batra, internt kallad AKB, har att komma hem till. Medielogiken är nämligen sådan att nyhetsredaktionerna inte kan avstå från att lyfta frågan när den väl är väckt, och ingen blir tillfredsställd över svaret ”vänta och se”.

Många komponenter ligger bakom de lösmyntas kommentarer. En viktig sådan är en sedan många år uppbyggd frustration över att Moderaterna vobblar hit och dit mellan å ena sidan en önskan att vara omtyckta (vilket man under Reinfeldt-Borg-eran strategiskt tolkade som att undvika konflikter och vika ner sig i ideologiskt sprängande frågor), å andra sidan önskan att stå för ett starkt borgerligt alternativ i svensk politik (vilket ofrånkomligen leder till att man måste ta konflikter och stå upp i ideologiskt sprängande frågor). I detta perspektiv är partiledaren symptomet, snarare än orsaken.

En annan komponent är de djupgående skadorna från decemberöverenskommelsen, en strategisk och taktisk katastrof. Lagd i knäet på Anna Kinberg Batra av företrädaren, med en lätt dödskyss på kinden. Den ohållbara överenskommelsen blev partiets ohållbara ståndpunkt, och kom att under en avgörande tid överskugga allt annat. När den nya ledningen till slut hade kommit så på defensiven att man valde att klippa navelsträngen, var det redan för sent; många hade tappat förtroende och respekt. Och sådant tar mycket längre tid att odla, än att rasera.

Vad mera är: det finns relevant substans i kritiken mot partiledaren. Paralleller dras till Bo Lundgren – men det är en jämförelse som haltar. Det var en annan tid, ett delvis annat parti och därtill två mycket olika personer. Båda har haft svårt att ”gå igenom rutan”, som man säger. Det är inte oviktigt, men tämligen ytligt.

Nej, moderatledarens stora bekymmer är att hennes omgivning inte klarar hisstestet. När moderater får frågan om vad de vill med Sverige, kommer inga tydliga svar. Nästintill outhärdligt blir det när kommunikationsavdelningens one-liners blir det enda svaret: Vi har en plan för Sverige. Svaret på frågan om hur planen ser ut måste komma från partiledaren, inte allsköns arbetsgrupper. De senare kan kanske ta fram detaljerna, men grundidén om inriktningen kan bara bäras av ledaren.

Allt detta bubblar och fräser nu i moderatgrytan. De som eldar på har starka egenintressen i att betrakta partiets kris som blott partiledarens. Med drygt ett år kvar och viskningar från opinionsinstituten i riktningen mot det som i historieskrivningen benämns ”katastrofvalet 2002”, är många rent ut sagt rädda. Det räknas mandat. Att partipolitiken härbärgerar många utan en civil karriär att falla tillbaka på, förstärker kramperna. Partipolitiken blir för många en gyllene bur. I burar handlar det om att överleva. Den anpasslighet som kan uppstå i det klimatet är inte vackert. Reinfeldt-Borg var gudar, så länge de levererade makt, poster och försörjning. När de förlorade makten, poppade bittra eftermälen upp.

Man kan tycka att arbetslinjen till slut blev en entonig visa, men det bar ändå substantiellt som politiskt projekt i fyra år. Nu behöver uppgiften formuleras igen, lika tydligt. Vill Anna Kinberg Batra göra det, behöver hon snabbt hitta vägen hem. I både bildlig och bokstavlig mening.