Röntgentraumat

Ali lämnade sitt hemland Afghanistan i mars 2006. Han var fjorton år gammal och reste ensam. Slumpen skulle föra honom till Sverige. I dag bor han med sin hustru i en stockholmsk närförort och har ett bra jobb i byggbranschen. Ali är en av de tiotusentals afghanska unga män som har kommit till Sverige det senaste decenniet.

Som så många andra kom han via Irans huvudstad, Teheran, där han jobbat ihop pengar under nio månader för den vidare färden. Nästa stopp var några månader i Istanbul, ett par försök med gummibåt över till Grekland och därifrån på hjulaxlarna under en lastbil till Italien.

En vanlig väg.

Från Italien körde smugglaren honom i en täckt minibuss till norra Europa. Ali hade inget bestämt mål. En kille han mötte i Grekland talade sig varm för Finland, även om han själv just hade blivit avvisad därifrån. Ali tyckte det lät bra. Men pengarna tog slut och smugglaren satte av honom i Gävle. Efter många turer fick Ali permanent uppehållstillstånd.

Han har aldrig varit tillbaka i Afghanistan. Han är rädd för att bli kidnappad. Hans mamma och pappa var döda när han åkte och hans syskon bor numera i Pakistan och Australien.

– De som dödade min pappa gjorde det i Guds namn. Men religion ska inte göra ont. Så jag har lämnat den bakom mig.

I den stora våg med afghanska pojkar som kom 2015 känner Ali några få.

– Jag hjälpte några att kontakta Migrationsverket. Men man kan inte hjälpa alla. Så är det med Sverige också. Vi får hänvisa till något annat land. Man ska inte ta emot flera än man orkar. Så enkelt är det.

I dag berättar Ali att han skickades till medicinsk åldersbedömning 2008:

– Tänder och handleder undersöktes. Jag bedömdes vara mellan 15 och 18 år. Så mina vid det laget 16 år stämde. Jag visste ju mitt födelseår, även om jag var osäker på dag.

Alis intryck är att på de boenden och institutioner som han befann sig, var inte så många under 18.

– När jag frågade hur gamla de var svarade de två, tre år mer än de sa till personalen. De visste att de skulle bli bättre behandlade om de var under 18.

***

Barn har kommit till Sverige utan föräldrar under lång tid. Främst från länder som Somalia, Eritrea, Irak, Iran, Marocko och framför allt Afghanistan. De ser ingen framtid i hemlandet. Bara dåligt med jobb och utbildning och ibland ett farligt säkerhetsläge, där de är rädda för att bli offer i krig eller konflikter. De flesta är pojkar. Många skickas till Europa med det tunga ansvaret att bidra till ett bättre liv för familjen, och rent av hela släkten. Antingen genom att skicka pengar eller, i mindre utsträckning, i hopp om familjeåterförening i Europa. Åtskilliga har lånat ihop till resan och lever under stor press att betala tillbaka.

Under 00-talets första år rörde det sig om en rännil på ungefär 400 ensamkommande barn per år som kom till Sverige. År 2006 ökade det till över 800. Året efter var antalet drygt 1 200.

Ökningen var långsam men tydlig. En allt större andel av samtliga asylsökande var ensamkommande. År 2012 anlände 3 578, år 2013 kom 3 852. Sedan kom ett språng till 7 049 och så explosionen 2015, med 35 369.

Att definieras som ett barn är viktigt för den som kommer ensam.

18-årsgränsen har i många länder avgörande betydelse för olika rättigheter. Den som är under 18 år har större chans att få uppehållstillstånd i Sverige än en vuxen och dessutom bättre omsorg. Barnet erbjuds skolgång, får en god man och en snabbare asylprocess.

Hur många som klassas som minderåriga har också stor inverkan på statens kostnader. Detta eftersom boendet och stödet för nyanlända barn är väsentligt dyrare än för dem som räknas som vuxna. Kostnaden 2017 för ensamkommande barn beräknas till nära 27 miljarder kronor. Det är något mer än det samlade studiestödet och något mindre än summan av två statliga kulturbudgetar. Eller en dryg tredjedel, 37 procent, av UNHCR:s budget för 2017. Den är på 73 miljarder kronor och ska räcka till FN:s flyktingorganisations åtaganden i hela världen.

Daniel Salehi är Migrationsverkets expert på ensamkommande barn. Han är processledare, som det heter, för BUV, barn utan vårdnadshavare.

Daniel Salehi ska se till att asylprocessen i alla led blir effektiv och rättssäker.

– Under de två senaste åren har åldersbedömningar nästan inte förekommit. Det är kulmen på en utveckling som pågått under flera år. Till slut ville varken läkarna, tandläkarna eller de jurister som var anslutna till Sveriges Advokatsamfund medverka.

Migrationsverkets handläggare har under lång tid i samband med ett asylbeslut kunnat korrigera den sökandes ålder uppåt eller neråt. För att få ett bra underlag har de kunnat erbjuda och ta initiativ till röntgen av tänder och handleder. Metoderna har växlat och ofta varit kontroversiella.

– Redan 2014 var det svårt att få medicinska åldersbedömningar utförda, säger Daniel Salehi:

– Varje handläggare fick själv kontaktaka vården. Vi märkte på ort efter ort att folktandvården och andra vårdinrättningar sa nej.

På grund av svårigheterna ändrade Migrationsverket sin policy i början av 2015. Handläggarna slutade försöka ordna fram underlag. Migrationsverket har ingen skyldighet att ta initiativ till medicinsk åldersbedömning. Däremot har verket en skyldighet att upplysa den asylsökande och det juridiska ombudet om möjligheten att själv skaffa fram medicinska bevis för åldern. Men detta skedde mycket sällan. Så handläggarna fattade sina beslut baserat på det övriga underlag de hade. Sällan fanns några id-handlingar som bekräftade åldern.

– Det rådde oordning i processen för medicinska åldersbedömningar, säger Daniel Salehi:

– Det hade blivit en mer rättssäker process om vi hade haft det medicinska underlaget. Bevisbördan i ett asylärende ligger alltid på den sökande. Vi bedömer behovet av skydd. Och när det är påkallat också den sökandes ålder, eftersom det har stor betydelse för omhändertagandet och för möjligheterna att få stanna.

I dag finns 19 000 oavslutade ärenden som handlar om ensamkommande barn, BUV, i Migrationsverkets system. Migrationsverket räknar med att det behöver göras någonstans mellan 3 000 och 14 000 åldersbedömningar bland dem som nu befinner sig i asylprocessen.

– Vi är glada för att Rättsmedicinalverket nu sätter i gång med medicinska åldersbedömningar. Det är en myndighet med hög vetenskaplig trovärdighet. Vi på Migrationsverket hade svårigheter med att trovärdigt kommunicera att medicinska åldersbedömningar är en av flera pusselbitar som ökar rättssäkerheten för individen. Det blev problem när fyra professioner kastade grus i vårt maskineri.

***

Återtåget till medicinska åldersbedömningar fanns med som en av punkterna på den beryktade presskonferensen i Rosenbad den 24 november 2015, då den rödgröna regeringen skärpte den svenska migrationspolitiken till EU:s miniminivå. Eller på vissa punkter bara anpassade den till EU:s gängse, som tillfälliga uppehållstillstånd – och användningen av medicinska åldersbedömningar. Först ett halvår efter presskonferensen blev det offentligt hur den långdragna konflikten kring åldersbedömningar skulle lösas. I maj 2016 fick Rättsmedicinalverket uppdraget.

Det var fem år tidigare som Elis Envall, utredare vid Socialstyrelsen, bokade mötesrummet Storken, eller om det var Ugglan, i myndighetens konferensdel. Myndigheten ville skapa en modell för åldersbedömningar där det skulle finnas enighet mellan Migrationsverket och Socialstyrelsen – och viktigast av allt, »professionen«, det vill säga barnläkarna, röntgenläkarna och tandläkarna. Utan deras acceptans kunde inget bli gjort. Det fanns godis och kaffe och goda intentioner. Men inget skulle hjälpa.

Elis Envall hade arbetat på Socialstyrelsen sedan 1999. Han är utbildad socionom och hans frågor var våld i nära relationer, prostitution, barnfattigdom och rätt till vård för papperslösa. Och så blev det mer och mer migrationsfrågor.

Barnperspektivet var alltid viktigt för Elis Envall. Det fanns signaler, bland annat från Svenska Barnläkarföreningen, om att handläggare på Migrationsverket inte prövade frågan om ålder på ett säkert sätt. Dessutom hade Migrationsverket hört av sig redan två månader tidigare, i september 2011, för att få fortsatt vägledning från Socialstyrelsen, eftersom de tidigare allmänna råden om åldersbedömning skulle upphöra. Samtidigt var tandläkare och röntgenläkare mer och mer tveksamma till att medverka.

Elis Envall och hans kolleger tyckte att medicinska åldersbedömningar av asylsökande barn i övre tonåren krävde bra vägledning och så starkt vetenskapligt stöd som det bara var möjligt att uppnå. Strax före jul 2011 fylldes mötesrummet på Socialstyrelsen med representanter från Migrationsverket, Rättsmedicinalverket och Sveriges Kommuner och Landsting.

Elis Envall kallade till det första mötet i arbetsgruppen den 10 november 2011. När året summerades skulle 2 657 ensamkommande barn ha anlänt. De hade blivit en fråga. Många kommuner ville inte ta emot dem.

En källa på Migrationsverket med insyn i arbetsgruppen beskriver stämningen som »taggig«.

– Tonen var hård. Det var tydligt från Socialstyrelsens representanter och barnläkarna att de inte ville jobba med medicinska åldersbedömningar. Att de tyckte att det var något som låg i etikens utmarker.

Till Migrationsverket hade det kommit signaler från kommunernas socialtjänster att åtskilliga av de asylsökande ensamkommande inte var så unga som de uppgav. En tjänsteman på Migrationsverket berättar:

– Socialsekreterare kunde ringa och säga: »Vi har en överårig person här. En kille i skolsalen som säkert är tio år äldre än de andra«.

Medan arbetsgruppen arbetade ökade antalet ensamkommande. Frågan var: Varför valde så många Sverige?

Anders Rydén är Migrationsverkets landanalytiker och expert på Afghanistan:

– Under 2015 kom osannolikt många ensamkommande barn, speciellt från Afghanistan, drygt 23 000, jämförbart med en mindre svensk stad. Jag tror att det på sociala medier blixtsnabbt spreds att det var möjligt att ta sig in i Västeuropa och det fanns en medvetenhet om att förr eller senare skulle EU-länderna stänga dörren. Det gällde att passa på.

Varför blev det Sverige i så stor utsträckning? Hälften av alla som kom till Europa valde Sverige.

– De flesta länder hade under en tid signalerat att de inte ville ha ett mottagande. Alternativen var egentligen bara Tyskland och Sverige. Många av grabbarna bestämde sig säkert under resans gång. Sverige hade sedan länge ett gott rykte. Sverige var känt för ett generellt bra mottagande med permanenta uppehållstillstånd, goda utbildningsmöjligheter och bra boende. Men ändå, det borde forskas om detta. Faktum är att bara 1 493 valde Tyskland under januari–november 2015.

Vilken betydelse hade bristen på åldersbedömningar i Sverige?

– Liten, tror jag. Även om grabbarna och nätverken och smugglarna, eller vad man ska kalla dem, hade bra koll, så var det inget de funderade över i förväg. De tänkte inte så långt. Nu när beslutet finns och röntgenundersökningarna snart kommer i gång kan det däremot ha betydelse, som en signal.

År 2015 kom 35 369 ensamkommande till Sverige. Förra året, när Europa och Sverige stängt dörren, var det 2 199, varav 665 från Afghanistan. Hur är läget i Afghanistan nu?

– Motiven att lämna landet har inte blivit svagare. Fattigdomen, arbetslösheten och det osäkra säkerhetsläget finns kvar. Framtidstron är låg men de
afghanska grabbarna sitter hemma och avvaktar utvecklingen. De får också rapporter från de tiotusentals som väntar på beslut i Sverige. De får veta att förutsättningarna för ett bra liv har blivit sämre. Rykten går också om att många förolyckats på färden. Många föräldrar avråder sina barn från att åka. De vill inte riskera deras liv.

***

UNHCR, FN:s flyktingorganisation, publicerade i höstas en rapport där 240 afghanska ensamkommande barn och ungdomar som kommit till Sverige intervjuas. Organisationen intresserade sig särskilt för Sverige, eftersom så många ensamkommande, specifikt afghaner, kom till Sverige. 75 procent av de intervjuade definierar sig själva som att de tillhör den afghanska minoriteten hazarer. De är shiamuslimer till skillnad från majoriteten i Afghanistan som är sunni. Hälften av de intervjuade säger att deras pappor är försvunna. De flesta har lånat pengar för att finansiera resan. Många har levt längre eller kortare tid i Iran innan de rest vidare.

De säger att de söker skydd i Sverige för att här finns bra utbildningsmöjligheter, respekt för mänskliga rättigheter, ett rättvist och effektivt asylsystem och goda möjligheter till ekonomisk utveckling.

De flesta, 81 procent, uppgav att de valt Sverige själva eller i samråd med sin familj. 16 procent hade valt under påverkan av smugglare eller gruppen de reste med.

I en annan undersökning, i Grekland, uppgav så många som hälften av de intervjuade att de inte valde destination förrän de kommit till Europa.

Ett citat från en intervjuad: »Om du vill ha arbete åk till Tyskland, om du vill ha utbildning välj Sverige«.

10 procent valde Sverige för att här redan fanns många afghaner. Bara 8 procent hade släktingar någonstans i Europa. Men av dessa hade 75 procent släkt i just Sverige.

***

Elis Envall och Socialstyrelsen strävade på för att försöka finna en gemensam lösning. Barnläkarna, och även experter på Socialstyrelsen, ansåg att det vetenskapliga underlaget för den handleds- och tandröntgen som brukade användas var för dåligt. Träffsäkerheten för röntgenundersökningar uppfyllde inte vetenskapliga krav på 95 procents tillförlitlighet.

Läkarna ogillade också röntgen som standardmetod, eftersom strålningen inte var medicinskt motiverad och kan ge en något förhöjd risk för strålskador. Huvudinvändningen från Barnläkarföreningen, och till exempel professor Anders Hjern, medlem i barnläkarnas arbetsgrupp för flyktingbarn, var att röntgenmetoderna för att kontrollera skelett-och tandmognad hade alltför stora felmarginaler.

I en debattartikel skrev Anders Hjern att felmarginalen kan vara två till tre år uppåt och nedåt för handledsröntgen och tre till fyra år för visdomständer.

Han bedömde att risken skulle vara stor för att en betydande andel av de barn som är mellan 15 och 17 år gamla skulle bedömas som vuxna. Kanske en av fem.

Trots starka åsiktsskillnader i mötesrummen verkade man under 2013 kunna enas om en modell. En formel. Migrationsverket var beroende av Socialstyrelsen för att hitta vägen till läkarnas samtycke. Ett förslag mejslades fram. Barnläkarnas Anders Hjern skrev i ett brev till en tjänsteman på Socialstyrelsen »det vore befriande att komma i mål«, »det känns hoppfullt nu«. Men i samma brev skrev han att barnläkarna fortfarande inte kan uttala sig »om någon nedre eller övre gräns för den sannolika åldern«. Han ansåg att »missbruket av röntgenundersökningar har skapat förväntningar på just denna typ av pseudovetenskapliga bedömningar med enkla procentsatser och konfidensintervall«.

Elis Envall tyckte att Migrationsverket, ibland på alltför lös grund, utan vetenskapligt stöd, skrev upp någons ålder och att det var ett missförhållande att det skedde genom ett beslut som inte gick att överklaga. Hur ofta uppskrivningar av ålder skedde var dock oklart. Statistiken var svajig.

– Det förekom flera gånger att socialtjänsten fick problem med att personer över 18 år placerades i HVB-hem eller på de statliga ungdomshemmen, säger Elis Envall.

Kravet på sekretess gjorde det svårt för socialtjänsten att lösa. På statliga ungdomshem får ingen vara över 21 år men det förekom att personer som placerats på en stängd avdelning gjorde klart att de var flera år äldre än 21 år. För Elis Envall var det viktigt att vuxna inte placerades bland barn, men lika viktigt eller ännu viktigare att barn och unga inte felaktigt registrerades som vuxna och därmed gick miste om sina rättigheter.

Under våren 2013 började Migrationsverket bli otåligt. Myndigheten bedömde vid den tiden att mellan 15 och 25 procent av de ensamkommande skulle behöva en åldersbedömning. Myndigheten ville att Socialstyrelsen skulle sanktionera och rekommendera att Migrationsverket beställde och använde röntgenundersökningar som »medicinska åldersbedömningar«. Detta trots att en samsyn och en metod ännu inte fanns på plats. Socialstyrelsen avvisade detta.

Så småningom började arbetsgruppens förslag bli färdigt. Yrkesorganisationerna ombads att utarbeta instruktioner och mallar. Den 5 maj 2013 enades arbetsgruppen om att det var barnläkarna som skulle göra den slutliga bedömningen. I juni 2013 var det i princip klart att alla de olika yrkesgrupperna var villiga att medverka. Men irritationen pyrde mellan olika parter.

Den 26 juni hölls ett telefonmöte på hög nivå. Från Migrationsverket var det generaldirektören Anders Danielsson, rättschefen Fredrik Beijer och två andra tjänstemän. Från Socialstyrelsen var det generaldirektörens ställföreträdare, en enhetschef och två andra tjänstemän. Ämnet var Socialstyrelsens »offentliga kritik« av Migrationsverket. Socialstyrelsen påpekade att röntgenundersökningarna som Migrationsverket gjort och som beskrivits i medierna inte var av den typ myndigheten avsåg med »medicinska åldersbedömningar«. Att Migrationsverket inte följde myndighetens rekommendationer.

Socialstyrelsen hävdade inför Migrationsverkets generaldirektör att det inte handlade om kritik, utan om »ett klargörande«. Sedan följde åtta månader av ytterligare bollande av mallar och instruktioner med de olika yrkesorganisationerna, Migrationsverket och Socialstyrelsen. Migrationsverket arbetade intensivt med att förbereda för upphandling av åldersbedömningar från olika sjukhus.

I mars 2014 var allt nära en lösning. Ett förslag antogs av de olika yrkeskategoriernas organisationer, liksom av den gemensamma arbetsgruppen som bestod av Socialstyrelsen, Migrationsverket, Rättsmedicinalverket och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Modellen tonade ner betydelsen av röntgenundersökningar och underströk barnläkarens kompetens och avgörande roll. På några orter kunde modellen ganska omgående börja tillämpas.

Men det kärvade rätt snart.

Barnläkarna kunde sätta kryss i rutan i formuläret som angav att »de sammantagna undersökningsfynden från genomförda undersökningsmoment visar att den av den undersökte själv uppgivna åldern är sannolik«. Det fanns förstås också en ruta för att den uppgivna åldern inte var sannolik. Att den användes så sällan skulle Migrationsverket i en muntlig kontakt med Sachsska barnsjukhuset beteckna som »förvånande«. Läkarna skrev mycket sällan några ytterligare kommentarer eller förklaringar i textrutorna som också fanns i formuläret. De motiverade inte sina bedömningar och slutsatser av röntgenbilderna. De ansåg sig inte heller av sekretesskäl kunna lämna ut journalerna till Migrationsverkets handläggare.

Juristerna på Migrationsverket tyckte att metoden hade »lågt bevisvärde« och krävde hela underlaget.

Läget blev låst.

– Läkarnas agerande vägde blytungt, säger en källa på Migrationsverket som vill vara anonym:

– Arbetsgruppens förslag blev bara en pappersprodukt. Vi ville ha en ordning med att vissa sjukhus skulle kunna ge oss hela underlag. Under en dag skulle den asylsökande genomgå röntgen och träffa läkare. Vi hade en mall. Så småningom resignerade vi. Inget hände.

Barnläkarföreningens uppfattning var att Migrationsverkets hållning stod i direkt strid med vad man kommit överens om. Migrationsverkets rättsliga kansli slog för sin del fast: utlåtandet från barnläkarna ska behandlas tillsammans med det medicinska underlaget. Det vill säga röntgenbilderna. Det blev frontalkollision.

Barnläkarföreningen rekommenderade sina medlemmar att upphöra med åldersbedömningar i asylärenden. Barnläkarföreningen släckte ner länken till mallar och instruktioner på sin hemsida. Röntgenläkare och tandläkare deklarerade att de inte heller ville medverka. Sveriges Advokatsamfund gick ut och sa att deras medlemmar inte skulle delta i processen. Allt upphörde.

I juni 2015 finns en korthuggen anteckning om arbetsgruppens öde i Socialstyrelsens diarium: Projektet avslutas.

I dag säger Elis Envall, som har gått i pension, att han tycker att alla parter kunde ha gjort mer för att få fram en gemensam lösning. Han anser att många barn drabbades av den utdragna processen och att den har medfört en mängd kränkningar av FN:s konvention om barns rättigheter då barn har placerats bland vuxna och vuxna bland barn.

På hösten 2015 kom flyktingkrisen och spelplanen ändrades. Sverige tog vissa veckor emot tiotusentals asylsökande och situationen var desperat. Någonstans inom Regeringskansliet, kanske på finansdepartementet eller på Morgan Johanssons justitiedepartement, dammades den gamla idén av igen: det är Rättsmedicinalverket som är lösningen.

En källa på Migrationsverket som vill vara anonym beskriver betydelsen av de växlande juridiska turerna runt de ensamkommande asylsökande under senare år.

Fram till 2013 var det praxis att det nästan alltid räckte att vara ett ensamkommande barn för att få uppehållstillstånd. Bakgrunden är att den som inte har asylskäl men är minderårig endast kan skickas tillbaka till hemlandet om där väntar en familj eller annan stabil vårdnadshavare. Vilket det sällan eller aldrig gjorde. Därför gavs permanent tillstånd.

Men 2013 kom ett EU-direktiv som av Migrationsverkets ledning tolkades som att i fortsättningen skulle de som var 16 eller 17 år gamla och saknade asylskäl endast få tillfälliga uppehållstillstånd i väntan på 18-årsdagen. Då skulle de kunna skickas tillbaka. Deras låga ålder skulle betraktas som ett så kallat tillfälligt verkställighetshinder. Men organisationen följde inte rättschefens intentioner.

– Inget förändrades, säger den anonyme tjänstemannen på Migrationsverket. Det barn som saknade asylskäl fick ändå oftast stanna på grund av »särskilt ömmande omständigheter« och fick permanent tillstånd.

Tjänstemannen anser att den generösare praxisen var mänskligt begriplig men kanske inte så klok.

– Man ville inte sticka ut med en hård praxis. Det blev mindre uppståndelse om man var generös. Men jag undrar vad som hade hänt med strömmarna av barn under 2013, 2014 och 2015 om vi tillämpat den hårdare praxisen?  Först våren 2016 följde vi på verket den striktare tillämpning som initierades 2013.

– Nu är det enklare eftersom vi är i fas med de flesta politikerna, säger tjänstemannen:

– De senaste månaderna har ju politikerna börjat bistå oss med tydliga direktiv.

Källan menar dock att den hårdare praxisen fortfarande är känslig:

– Det finns en rädsla inom verket för kritik. Vi pratar en hel del om det.

Hen säger att allt bara fick löpa på till det stora inflödet av migranter kom hösten 2015.

– Det ville till en katastrof för att situationen skulle få uppmärksamhet. Innan dess var det löpande räkning för alla. Varken vi eller kommunerna led av att pengarna gick åt. Staten betalade. Om kommunerna själva fått ta hela notan för de ensamkommande barnen hade det varit annorlunda.

Källan på Migrationsverket avslutar:

– Svenska myndigheter och politiker har väjt undan och värjt sig tills det blev oundvikligt att agera. Vi hade behövt ett hållbart system från början.

Det var den 20 maj 2016 som Morgan Johansson satte ner foten. Rättsmedicinalverket fick i uppdrag att »skyndsamt« genomföra medicinska åldersbedömningar. I höstas redovisade verket vilka metoder som ska användas.

Skelettets mognad ska bedömas med hjälp av en magnetkameraundersökning av knäleden. Bilderna ska analyseras av två av varandra oberoende röntgenläkare. Dessutom ska visdomständerna röntgas och bilderna bedömas av två av varandra oberoende tandläkare. Sedan gör en rättsläkare en medicinsk åldersbedömning och myndigheten utfärdar ett utlåtande.

Elias Palm är rättsläkare och chef för myndighetens rättsmedicinska avdelning. Han är metodansvarig för medicinska åldersbedömningar.

– Jag är inte förvånad att vi fick uppdraget. Internationellt är det vanligt att medicinska åldersbedömningar av asylsökande ensamkommande barn faller under rättsmedicin.

Enligt Migrationsverket var läget bland EU-länderna i början av 2016 att Irland och England inte gjorde medicinska ålderbedömningar. Men bland övriga EU-länder var det regel, utom i Sverige och Bulgarien.

– Vi rättsläkare är vana vid att sammanställa och bedöma medicinskt material och hantera den osäkerhet som ligger i bedömningen, säger Elias Palm:

– Med den här metoden uppnås en rimlig nivå av säkerhet i svaret anser vi. Det viktiga är att Migrationsverket verkligen förstår graden av säkerhet i vårt svar.

Svenska Barnläkarföreningen och dess nuvarande ordförande Anna Bärtås deklarerade i tidningen Sjukhusläkaren i höstas att föreningen har stort förtroende för Rättsmedicinalverket och de metoder de valt. Magnetröntgen av knäled har lägre felmarginal än tidigare använda metoder. Anna Bärtås konstaterar att medicinska åldersbedömningar framöver är en sak för rättsläkare och rättsodontologer, men inte för barnläkare.

***

I SVT:s »Uppdrag Granskning« som sändes den 31 augusti 2016 gör Morgan Johansson ett skarpt uttalande:

– En del läkare har nästan programmatiskt varit emot det här från början. Och det har inneburit att hela den här verksamheten, den här möjligheten, inte gick att genomföra. Då har jag sagt att så kan vi inte ha det.

Drygt fem år har gått utan reglerade medicinska åldersbedömningar. Det underliga är inte att barnläkarna och de andra yrkesgrupperna så hårt drev sina uppfattningar om etik, vetenskap och i vissa fall flyktingpolitik. Det underliga är att en borgerlig och sedan en rödgrön regering tog så lång tid på sig att häva dödläget och lösa frågan.

Modellen med Rättsmedicinalverket var inte originell eller ny. Redan på våren 2013, för fyra år sedan, nämndes denna lösning i den av Socialstyrelsen och Elis Envall skapade arbetsgruppen. Någon hade uppfattat signaler från justitiedepartementet om att Rättsmedicinalverket borde »sköta alltihop«.

Arbetsgruppen avvisade den lösningen.