Ledare: MP-krisen är välgörande

Kritiken är skoningslös: Partiets politik är inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt grön, inte tillräckligt systemkritisk. Och partistyrelsen består i för hög grad av regeringskramare som prioriterar socialdemokratiska relationer framför partiet, menar den grupp som föreslår en ny partistyrelse.

Även väljarna är kritiska: i den senaste DN/Ipsos-mätningen får partiet inte mer än 3 procent och förtroendet i paradfrågan klimat- och miljöpolitik har halverats sedan sommaren 2014.

Men vad är det som partiet straffas för – egentligen?

Hur man uttrycker sig inför ett val får konsekvenser efter valet. I alla fall för den som får inflytande och vars löften kan synas. Kolbiten blev inte bara rekvisita under valrörelsen, den blev också symbolen för hela mandatperioden. Påminnelsen om nederlaget.

Med populistiska förenklingar och utan ödmjukhet lyckades Miljöpartiet lova väljarna att de skulle lösa problemen, om inte i samma stund som de fick en plats i regeringen så på 100 dagar.

”Många hade väldigt stora förväntningar. Och lever man inte upp till dem så blir det en besvikelse”, sammanfattar det tidigare språkröret Birger Schlaug som själv tillhör de mest besvikna (P4 Väst 24/5). Men Miljöpartiets största fiasko var varken att man förlorade kampen om Vattenfalls brunkol eller flyktingpolitiken – det är att man på förhand gav intryck av att man med sin blotta närvaro i maktens korridorer skulle sätta tydlig prägel på politiken. Gustav Fridolin och Åsa Romson skapade förväntningar som var omöjliga att uppfylla.

Väljarna kan numera rabbla partiets nederlag i sömnen: flyktingpolitiken, försäljningen av Vattenfalls brunkolstillgångar, bygget av Förbifart Stockholm, beslutet om Bromma flygplats – och ministrar som tvingats lämna sina uppdrag. Språkrören gör nu sitt bästa för att också påminna om framgångarna. Men väljarna lägger mer vikt vid brutna vallöften än vid uppfyllda, påminner Elin Naurin, docent i statsvetenskap, i Ekots lördagsintervju (20/5). Kanske gäller detsamma med de två språkrören: så länge Gustav Fridolin är kvar, som symboliserar den långa raden av brutna löften, spelar det mindre roll vad Isabella Lövin bidrar med.

Kanske är det inte främst Löfven, utan väljarna, som MP måste vara rakare mot i framtiden.

Att ständigt bli överkörd av S är ett problem. I synnerhet när man utgett sig för att kunna åstadkomma något annat. ”Språkrören måste få Stefan Löfven att förstå att kompromissandet i en koalitionsregering måste vara ömsesidigt”, skriver partiets grundare Per Gahrton inför kongressen (Aftonbladet 25/5). Men kanske är det inte främst Löfven, utan väljarna, som partiet måste vara rakare mot i framtiden. I dagsläget har MP stöd av 3 procent av väljarna, medan S landar på 26 procent. Att tro att detta ska mynna ut i att båda partierna ger och tar lika mycket är naivt.

Det är farligt att lova mer än vad man kan hålla. Den läxan har språkrören nu lärt sig den hårda vägen. Plötsligt talar MP-ledningen i termer av vad som går att genomföra och inte. När medlemmar på kongressen efterfrågar amnesti för ensamkommande, är Fridolins svar att man inte ska ge ungdomarna falska förhoppningar – det finns inte stöd för att få igenom ett sådant förslag. Partiledningen har motvilligt tvingats gå från idealistisk till pragmatisk.

Men har väljarna lärt sig samma läxa? Har de som lockades av "vi löser allt så snart vi är vid makten"-budskapen förstått att det var retoriken som var problemet snarare än att MP som litet parti i en rekordsvag minoritetsregering inte lyckades lösa alla världens problem?

Det verkar inte så. Annars hade inte Feministiskt initiativ – som ju har precis samma retorik som MP hade före regeringstiden – vunnit lika mycket på Miljöpartiets kris. I senaste mätningen är Gudrun Schyman lika nära en plats i riksdagen som Fridolin och Lövin.

Ändå kan Miljöpartiets kris visa sig vara välgörande för svensk politik, i synnerhet efter nästa val.

MP har onekligen förändrats under tiden i regeringsställning. Och att färre partier kan komma undan med att lova guld och gröna skogar utan att ta konsekvenserna betyder också att fler partier kan bli fungerande samarbetspartner i framtiden. Så som det parlamentariska läget ser ut nu lär det behövas.