DN 29/5 2017. Man hade kunnat tro att flyktingkrisen skulle göra större avtryck. Att allvaret skulle få käpphästar att minska i betydelse och låta mer radikala förslag få fäste.
För slutsatserna om vilka fel som har begåtts tidigare är de flesta överens om: segregationen som har tillåtits växa fram har skapat klyftor som är skadliga för såväl individ som samhälle. I skolan, i bostadsområden och på arbetsmarknaden där glappet i sysselsättning mellan utrikes och inrikes födda av många – med rätta – målas upp som ett av de största problem vi står inför.
Trots det tycks många av de misstag som tidigare begåtts, och som konstaterats har varit misstag, nu ske igen. Skolverket meddelade för ett år sedan att 10 procent av skolorna hade tagit emot hälften av de nyanlända eleverna. Och det är inte skolorna i de mest välbärgade områdena som utgör denna tiondel.
Ändå sitter vi fast i en debatt där lottning av platser till attraktiva skolor ses som fullständigt otänkbart för partier som samtidigt pekar ut segregationen som vår tids största problem. Ändå lyser de mer radikala, men nödvändiga, förslagen som att bussa elever till skolor som inte ligger närmast hemmet med sin frånvaro.
Många av de barn och ungdomar som invandrat kommer att få en tuff start i Sverige. Därmed är risken också stor att de kommer att få en tuff fortsättning.
Att skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda elevers skolresultat är stort i Sverige är välkänt. Likaså att de har ökat. Men vilka faktorer är det som påverkar gapets storlek? Det har man tittar närmare på i en ESO-rapport som publiceras på måndagen.
Hellre en lång bussresa till skolan i dag, än en svår och lång resa in på arbetsmarknaden i morgon.
Elever som invandrat efter sju års ålder klarar sig sämre, det är känt sedan tidigare. Kanske förklarar det varför ensamkommande och barn födda i Afrika har extra svårt att klara godkända betyg. De invandrar i regel i äldre åldrar än andra invandrade elevgrupper.
Insatserna ska ske tidigt, har varit ett alltmer resolut budskap i skolpolitiken. Ju längre tid det går, desto större blir skolsvårigheterna och desto dyrare blir det att åtgärda dem. I en svensk diskussion har det inneburit att resurserna som tidigare lagts på elever som lagom till slutterminerna konstaterats ligga hopplöst efter, nu ska prioriteras första åren i skolan när kunskapsluckorna inte hunnit växa sig lika stora.
För nyanlända elever som kommer senare än så är det förstås inte alltid möjligt. Men samma logik behövs för denna grupp. Det är de första åren som behöver prioriteras, oavsett när de första åren i svenska skolbänkar inträffar i elevens liv.
Mycket av det som framkommer i ESO:s rapport är dystert. Men det finns också ljusglimtar som är värda att fundera över. Genom att titta på elevers resultat på kunskapsprov i årskurs 6 och sedan följa upp dem när det är dags för nationella prov i årskurs 9 visar rapportförfattarna att glappet mellan inrikes och utrikes födda minskar. Markant.
De elever som man tittat närmare på kom alla till Sverige när de var som äldst 10 år, och säkert är det lättare att påverka eleverna tidigt än när kunskapsgapet hunnit växa.
Men det visar ändå på något viktigt: Tid i svenska skolbänkar gör skillnad. Att förlänga skolplikten för nyanlända är därför viktigt.
En annan intressant del av rapporten rör vilka faktorer som bäst förklarar skillnaderna eleverna emellan: ”Om inrikes och utrikes födda elever hade haft föräldrar med liknande socioekonomisk bakgrund och bott i samma bostadsområde hade nästan hela studiegapet försvunnit.”
Att lyfta föräldrarna – och se till att inkomster och sysselsättning ökar – ser alltså ut att vara ett bra sätt att påverka också barnens skolresultat.
Att bryta bostadssegregationen är ingenting som sker över en natt. Men det är ingen anledning att ge upp. Tvärtom. Snarare visar det hur viktigt det är att omgående sluta låsa fast eleverna i deras bostadsområdens klassrum. Hellre en lång bussresa till skolan i dag, än en svår och lång resa in på arbetsmarknaden i morgon.
Det är dags att slopa låsningarna i svensk politik och börja ta ansvar för att dessa elever inte redan i unga år blir dömda till ett liv i utanförskap.