DN 30/5 2017. Två stora fiender – och en läcker buffé med småpartier. Så ser Stefan Löfven och S på sin politiska omgivning. Det är ett hinder för samarbete.
Se, nu spricker alliansen! Vårkänslorna har sprudlat inom socialdemokratin under de senaste månaderna. Klyftan inom borgerligheten har blivit verklig. Viktiga bitar av kittet lossades i samma stund som Anna Kinberg Batra tillkännagav sin nya syn på samarbete med SD.
Samtidigt dras allianspartierna isär av mer grundläggande frågor om samhället: Går Sverige en mörk och djupt otrygg tidsålder till mötes? Eller kan vår framtid bli ljus? Trots terror och ny brottslighet? En någorlunda samstämmig världsbild har gjort det intima borgerliga samarbetet möjligt, men nu ses tecken på att bilderna spretar.
I söndagens ”Agenda” i SVT resonerade också Liberalernas ledare Jan Björklund om det låsta läget i svensk politik. Det hela kan tyckas som ytlig spelteori. Men det är ett riktigt problem att båda statsministerkandidaterna i praktiken är blockerade inför nästa val. Hur partierna uppträder och försöker genomföra sin politik är ingen pseudofråga.
För tillfället är det Björklund som ger det ärligaste och mest trovärdiga beskedet av partiledarna. Han stänger inga dörrar, förutom den som leder till en regering vars underlag innefattar Sverigedemokraterna. Liberalerna utesluter samtidigt inte olika blocköverskridande lösningar, även om en sammanhållen allians står högst på önskelistan.
Socialdemokrater önsketänker om vad svaret betyder. Björklunds tal om en samlad borgerlig allians var ”pliktskyldigt”, fastslog till exempel Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein på Twitter. Ulf Bjereld, statsvetare och socialdemokrat, hörde på söndagskvällen en unik invit med adress till hans parti.
Det är med denna attityd som Socialdemokraterna nu förebereder sin valrörelse. De misstar sig. Fortfarande utgör den borgerliga fyrklövern en stark politisk gemenskap. Trots att stämningen har försämrats är det ingen konst att hitta en gemensam grund. Det gjordes så sent som i vårbudgeten.
Blockpolitiken är fördummande, har Stefan Löfven sagt ända sedan han tillträdde som partiledare. Men det ligger inget särskilt intellektuellt i den idé som är hans alternativ. Socialdemokraternas självbild säger fortfarande att det är 45-procentsparti. Omgivningen utgörs av en arvfiende, Moderaterna, och en ny motståndare – Sverigedemokraterna. Resten är en buffé av småpartier som Socialdemokraterna ska kunna sträcka ut en hand till och sluka, beroende på humör och matlust. Hur ömsesidig känns denna relation? Miljöpartiet vet svaret.
Socialdemokraternas försök att locka Jan Björklund och Annie Lööf bottnar inte i något politiskt släktskap. De leder ”mittenpartier” som inte alls står S särskilt nära längre. Inviterna kommer alltså i första hand ur det faktum att de är små, och att matematiken därför säger att Stefan Löfven ska vara statsminister.
Att ha flest röster betyder inte så mycket när man bara har 25 procent.
Denna filosofi är inte grunden för framtida blocköverskridande regeringar. Den är ett hinder.
”Störst går först” gällde när S var nära en egen majoritet. Men när balanspunkten i opinionen snarare ligger till höger om mitten är det inte längre självklart att ett vänsterparti ska ha monopol på makten. Att ha flest röster betyder inte så mycket när man bara har 25 procent.
En av Jan Björklunds idéer i "Agenda" var att bilda en alliansregering med stöd av S. Vill den lilla jätten Glufs-Glufs verkligen stänga ute SD? Och bygga en majoritet tillsammans med gamla fiender? I så fall borde man vänja sig vid just denna tanke.