Per Gudmundson: Det sista halmstrået i halmhatten

Man kan ana hur Jan Björklund och Liberalerna tänker. Det gick ju i Frankrike, och i Nederländerna, så varför inte här? Där väljarna är trötta på vänsterns misslyckande, och där invandringskritiska uppkomlingar äter upp den gamla högern – där finns det en nisch för en pragmatisk liberal i mitten.

Det gamla Folkpartiet Liberalerna har det motigt. Först tappade man Folket, och nu är det inte mycket kvar av -partiet heller. I mätningarna ligger man runt 6 procent. Något måste göras. Så man sträcker ut handen.

I söndagens Agenda i SVT intervjuades Jan Björklund om hur Liberalerna tänker sig regeringsmakten efter nästa val. Han förespråkade en blocköverskridande regering, genom ett samarbete mellan allianspartierna och Socialdemokraterna. Han hade svårt att se någon annan realistisk möjlighet, menade han.

Det händer då och då att liberaler drabbas av dåligt självförtroende. I början av 1970-talet mådde folkpartisterna som sämst. Hela Sverige mådde dåligt, faktiskt, om man nu ska generalisera. Socialdemokraterna hade suttit i regering oavbrutet i fyra decennier, och borgerlig regering vågade ingen hoppas på.

Det så kallade Norrmalmstorgsdramat, ett bankrån där offren i personalen på ett märkligt sätt fattade tycke för rånarna, blev symbolen för ett då omtalat psykologiskt fenomen. Man talade om stockholmssyndromet, ett slags internaliserat förtryck. Det spekulerades mycket i vad detta fenomen kunde säga om samtiden.

Egentligen hade psykologerna bara behövt titta på Folkpartiet. Där började partiledningen tycka att socialisterna hade sina poänger. Och man började drömma om samarbete. För Socialdemokraterna och Olof Palme var den folkpartistiska utsträckta handen den perfekta metoden att splittra borgerligheten. De två så kallade Hagauppgörelserna med den socialdemokratiska regeringen innebar förstås en del inflytande för Folkpartiet. Men de lade också grunden till förslaget om löntagarfonder som höll på att göra Sverige till en ekonomisk öststat.

Nu har liberalerna dåligt självförtroende igen. Varför skulle någon vilja rösta på oss, frågar de sig. Och svaret blir: därför att de andra är ännu sämre. Högern är förskräcklig, som kan tänka sig att samtala med de invandringskritiska. Vänstern är bevisat oduglig. Kvar är bara vi i mitten, som står för sans och samarbete.

Det blir inga roliga valaffischer. ”Liberalerna, i brist på bättre alternativ”. ”Jan Björklund, för dig som egentligen inte vill välja alls”.

Det finns antagligen några procent väljare att hämta med denna strategi. Tyvärr finns det också några tydliga nackdelar.

Dels är det, på lite sikt, förödande för ett borgerligt parti att förknippas med att vara stöd åt Socialdemokraterna. Centerpartiet straffades hårt av väljarna efter samarbetet med S på 1990-talet.

Att Liberalerna skjuter sig i foten kan man kanske leva med. Men vad värre är innebär Björklunds uttalande också dels ett hot mot alla andra borgerliga partier.

Den väljare som vill byta styre erbjuds nämligen i och med Björklunds strategi bara två vägar: att rösta på någon av endera extremerna. Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Och Sverigedemokraterna är ett oppositionsparti. Alla andra val är, i Jan Björklunds politiska landskap, en röst på Stefan Löfven.

Ett parti som oroar sig för Sverigedemokraterna borde inte ge dem denna gratischans.

Men man kan förstå hur tankarna går. Det är desperat. Av den förr så stolta folkpartistiska halmhatten återstår bara ett sista strå att greppa.