Lomborg: Saknar rika nordbor insikt om världens fattiga?

Statsminister Stefan Löfven träffar denna vecka sina statsministerkolleger från Danmark, Norge, Island och Finland i Bergen för att presentera en gemensamt hållning till FN:s uthålliga utvecklingsmål (Sustainable Development Goals, SDG).

Dessvärre har regeringscheferna bakvända prioriteringar.

Trots att initiativet till en början bara har ett anslag på 97 miljoner kronor så visar närvaron av alla fem statsministrar vilken vikt som Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge fäster vid dessa ”Nordiska lösningar på globala utmaningar.” De ska stöda ”nordisk kunskap om grön omvandling, jämställdhet mellan könen i arbetslivet och hållbara lösningar inom livsmedel och välfärd.”

Problemen uppstår med själva SDG. Efter en mödosam process satte FN upp 169 utvecklingsmål för perioden fram till 2030. Det är på tok för många.

Millenniemålen, som var framgångsrika fram till 2015, hade bara 18 viktiga ambitioner, som att halvera fattigdomen, halvera antalet människor som går hungriga och minska barnadödligheten med två tredjedelar.

SDG-målen är dock så många att ingen väntar sig att bidragsgivare ska fokusera på dem alla eller att de ska komma att tillämpas fullt ut. Enligt OECD skulle ett uppfyllande av alla målen årligen kosta 29-39 tusen miljarder kronor, över 20 gånger mer än de nära 1150 miljarder kronor (131,6 miljarder dollar) som finns tillgängliga för u-landsbistånd varje år.

I praktiken tvingas givarregeringar ta på sig uppgiften att prioritera olika mål. Eftersom de nordiska länderna är generösa och globalt inriktade är den signal de skickar viktig.

Det är välment att fokusera på grön politik. Men undernäring kräver minst 1,6 miljoner barns liv varje år, 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom och 2,6 miljarder saknar rent drickvatten och sanitet.

Det budskap som de nordiska ledarna riskerar att förmedla, är att det är mindre viktigt att fokusera på mål som att radera ut tuberkulos och malaria, eller att minska den globala mödradödligheten, än vad det är att driva SDG-mål såsom ”utvecklingen av verktyg för att följa utvecklingen av hållbar turism, eller att lyfta fram ”utbildning i hållbar utveckling och hållbara livsstilar”, vad det nu kan betyda.

De rika skandinaviska länderna saknar koppling till vad världens fattiga vill ha. FN har frågat mer än 9,7 miljoner människor världen runt om deras prioriteringar. För hela världen och för de fattigaste länderna kom klimatförändringarna sist, efter 15 andra prioriteringar. Högsta prioritet i utvecklingsländer är, föga förvånande, utbildning, hälsovård, jobb, minskad korruption och mat. Dessa grundläggande önskemål stämmer med ekonomisk forskning, gjord av Copenhagen Consensus Center, om vilka områden där bistånd är mest effektivt.

Min tankesmedja gav 82 ekonomer och 44 experter i olika sektorer i uppdrag att analysera SDG-målen. Vi fann att en del mål skulle åstadkomma enormt mycket för en låg kostnad och andra mycket lite till en hög kostnad.

Att sprida ett tunt lager pengar över alla målen förtar den allmänna nyttan. En panel med ekonomer, som fått priset till Alfred Nobels minne, drog slutsatsen att givarna skulle kunna få ut fyra gånger större nytta genom att slipa ned de 169 målen till bara 19 ”fenomenala” prioriteringar.

Ett effektivt nordiskt initiativ skulle koncentrera sig på dessa. Det skulle säga följande till världen: Vi erkänner att en minskning av undernäring hos barn är livsviktigt därför att för varje insatt krona skapar det långsiktiga samhällsvinster på över 40 kronor.

Det skulle säga att skydd av korallreven är ett livsviktigt miljömål därför att, utöver den biologiska mångfalden, så ökar friska rev fiskebeståndet till gagn för fiske- och turistnäringen.

Det skulle också gynna allomfattande tillgång på preventivmedel och familjeplanering vilket skulle rädda livet på 150 000 mödrar och 600 000 barn för en årlig insats av bara 31,4 miljarder kronor.

Istället har detta nordiska initiativ ett besvärande fokus på klimatlösningar, vilka världen tydligt placerat i botten av sin prioritetslista och som är en av de minst effektiva sätten att hjälpa mänskligheten – till och med när det gäller att lösa de problem som kommer att förvärras av den globala uppvärmningen.

Tänk på malaria, jordbruk och extremt väder. Parisavtalet, fullt genomfört skulle kunna förhindra 1 400 dödsfall i malaria om året för en årskostnad av 8 700 miljarder kronor. Men satsa bara 4,3 miljarder kronor på direkta malariaåtgärder, som myggnät, och man räddar 300 000 liv om året. På liknande sätt hjälper direkta investeringar i bättre odlingsmetoder jordbruket mycket bättre än några minskningar av koldioxidutsläpp kan. Och extremt väder drabbar oftast de fattiga därför att de är fattiga. En orkan av samma styrka kan kräva många liv i Honduras, men lämna Florida relativt oberört. Vårt mål borde vara att lyfta människor ur fattigdom.

Att uppmuntra fattiga nationer att gå över till solpaneler när många medborgare ännu saknar tillförlitlig elförsörjning är att sakna kontakt med verkligheten. Solpaneler duger bara till att driva en enda lampa eller att ladda en mobil, men kan inte driva maskinerna i jordbruk eller industri, eller att hålla igång kylskåp så att de kan bevara vaccin säkert och förhindra att mat förstörs.

Det är elektricitet i kraftledningar – vilket vanligen innebär fossilt bränsle – som driver förändring. En undersökning i Tanzania visar att nära 90 procent av hushåll som är kopplade till solenergi vill ha tillgång till el i ledningar. När Greepeace installerade solpaneler i Dharnai i Indien, krävde protesterande människor ”riktig” ström istället för den svaga ”låtsasströmmen), och fick elledningar dragna av regeringen.

En studie gjord av The Center for Global Development avslöjade att om vi, istället för att satsa pengar på förnybara källor använde dem till gaselektrifiering så skulle kunna lyfta fyra gånger fler människor ut mörker och fattigdom.

När barn svälter och dör av lätt botbara sjukdomar och saknar tillgång till undervisning och möjligheter, begär deras familjer inte koldioxidfria transporter, solpaneler eller ekologisk mat. Den som erbjuder dessa saker förstår inte de verkliga problem som världen står inför.

Initiativet ”En nordisk lösning” är välmenande, men det berättar för omvärlden att Skandinavien bryr sig mer om rika nordbors egna bekymmer än om vad de fattiga behöver.

BJØRN LOMBORG är chef för Copenhagen Consensus Center och gästprofessor vid Copenhagen Business School.

ea@lomborg.com

Översättning: Lars Ryding