Annons
X
Annons
X

Muf: Populisternas framfart är vårt eget fel

Sverigedemokraternas starka stöd grundar sig inte i populära förslag utan i det motstånd partiet ger uttryck för – motstånd mot allt de misstror, skriver Benjamin Dousa, Moderata ungdomförbundets ordförande.

Hur många av den knappa femtedel av väljarna som för närvarande uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna kan redogöra för samma partis politik? frågar Benjamin Dousa. Bilden är från Jimmie Åkessons vårtal i början av maj.
Hur många av den knappa femtedel av väljarna som för närvarande uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna kan redogöra för samma partis politik? frågar Benjamin Dousa. Bilden är från Jimmie Åkessons vårtal i början av maj. Foto: Claudio Bresciani//TT

DEBATT | POPULISM

Efter presidentvalet i Frankrike där Nationella Frontens Le Pen inte vann drar västvärlden en lättnadens suck. Med färdiga valrörelser i både Österrike och Nederländerna där icke-­populistiska partier och kandidater till slut segrade är det många som pratar om att toppen för dessa krafter är nådda. 

Det är nog att göra det för enkelt för sig. Sett bara till den första valomgången i Frankrike röstade nästan varannan fransman på en vänster- eller högerpopulist. Trenden fortsätter vara tydlig där etablerade partier tappar, och i Sverige skördar Sverigedemokraterna större framgångar än någonsin. Hypoteserna är lika många som de självutnämnda experterna, och jag måste erkänna att mina egna förklaringsmodeller knappast är helt uttömmande. Men en sak är säker: populisternas framfart är vårt eget fel.

Det är att göra det enkelt för sig att förklara Donald Trumps, Alexis Tsipras eller Beppe Grillos framgångar med att de utnyttjat en underliggande opinion för politisk förändring som tidigare dämts upp av etablerade partier. Det var inte med en bred palett av sedan länge efterfrågade förslag som Donald Trump vann väljarnas gunst. Med det inte sagt att alla hans förslag saknade bred folklig förankring utan enbart att Hillary Clinton inte hade haft samma framgång om förslagen varit hennes. Inte heller påståenden om att ”de säger det som väljarna vill höra” duger som förklaringsmodell. Nog för att det är ett tydligt inslag i populistiska rörelsers retorik, men det är knappast unikt för dem. Beteendet att förespråka allt vad man tror att ens väljare tycker och vara emot allt annat går igen hos många av de mer etablerade partierna. 

Annons
X

Ska populistiska rörelsers framgång i västvärlden klargöras krävs något mer än de väldigt förenklande förklaringsförsök som så ofta hörs i debatten. Det som karakteriserar populisterna och för tillfället gör dem framgångsrika är något annat än att de enbart ­säger sådant som är populärt.

Populism är ingen ideologi. Populismen är idélös och saknar såväl principer som moral. Att Syriza och Alternative für Deutschland båda kan kategoriseras som populister visar tydligt att det är något annat än värderingar som är kärnan i begreppet. Den gemensamma nämnaren är att ett grundmurat motstånd, och inte sällan hat, utgör deras raison d’être. Det är inte ett motstånd riktat mot politiska förslag eller förd politik. Inte sällan har dålig politik redan fått hård och befogad kritik av andra etablerade partier. Det populistiska motståndet är i stället riktat mot politiska motståndare, mot tankefigurer eller mot institutioner. Som namnet antyder ser sig populister som folkets företrädare, dock inte nödvändigtvis som företrädare för folkets åsikter. Snarare är populistens självbild att vara massornas försvarare mot dess fiender. Fienden kan anta olika skepnader. För Trump var det etablissemanget, för UKIP EU, för ­Syriza trojkan och för Podemos kapitalismen. Avgörande för populisternas framgång är dock inte antagonistens impopularitet. Som nämnt hämtar inte populisterna i huvudsak sitt stöd ur politiken i sig, utan snarare ur kraften i det motstånd som finns mot dem som påstås inte vilja folket väl. Sådant motstånd gror när misstro breder ut sig.

Detsamma gäller även här hemma och för de populistiska yttringar som gör sig gällande i svensk politik. Hur många av den knappa femtedel av väljarna som för närvarande uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna kan redogöra för samma partis politik? Troligtvis skulle en förvånande liten andel kunna nämna ens en handfull faktiska förslag i deras mest profilerade fråga: migrationen. Många skulle nog kunna rabbla upp partiets mål – minskad invandring, bättre skola och lägre brottslighet – men betydligt färre vara förmögna att beskriva hur partiet ämnar att uppnå dem. Handen på hjärtat: Hur många sverigedemokratiska förslag kan ens den typiske läsaren av Svenska Dagbladet på rak arm räkna upp? Om det är ett fåtal, ett dussin eller ett tjog är inte relevant för tesen. Sverigedemokraternas starka stöd grundar sig inte i populära förslag utan i det motstånd partiet ger uttryck för. Motstånd mot allt de misstror – mot medierna, det offentliga och övriga politiska företrädare, för att nämna några.

En del av den underliggande förtroendebrist Sverigedemokraterna stödjer sig mot är kanske orättvis och missriktad, annan mer än befogad. Till stor del grundar den sig i en kritisk syn på invandrare, globalisering och kapita­lism. Åsikter främmande för dem som håller individen och friheten som ideal. 

Men misstron mot samhället grundar sig inte enbart i xenofobi och vänsterideal. Det är nog fler än sverigedemokrater som kan känna igen sig i att medier, och inte minst den så kallade ”public service”, inte alltid rapporterar helt neutralt och därför kan misstänkas driva en egen agenda. Många liberaler skulle kunna skriva under på att det offentliga är ineffektivt, ofta levererar undermåligt och på sina håll är genomsyrat av aktivistiska byråkrater. Att personer år ut och år in tillåts kvittera ut andras surt förvärvade skattekronor i bidrag kan nog göra såväl batongliberala som stockkonservativa upprörda. 

Det är uttryck för en misstro grundad i en borglig skepsis mot den stora staten. Dessvärre är det som bekant inte de borgerliga partierna som skördar framgångar i opinionen. Att inte borgerliga krafter lyckats fånga fler av de systemkritiska rösterna är inget ­annat än ett misslyckande. Förklaringen är dock både enkel och given: De litar inte på oss.

Det är lätt att skylla på andra. När förtroendet för en själv naggats i kanten är det dock klädsamt att först rikta blicken inåt. Genom att framstå som principlös, villig att kompromissa om allt och som oförmögen att förstå många väljares vardag undergrävs ens förtroende. De utan förtroende förknippas obönhörligt med det etablissemang som har något annat än invånarnas intressen för ögonen. Det är så förutsättningar för populism skapas. För de som förknippas med status quo, de stora samhällssystemens fortbestånd och den politiska eliten är det omöjligt att vinna de väljare som är kritiska mot just detta. Det gällde Hillary Clinton. Det gäller Socialdemokraterna. Det gäller även Moderaterna. 

Varför populismen når sådana framgångar nu är ett ämne för en annan text. Gnistan som utlöst populismens framfart kanske till viss del är det förändrade medielandskapet. Klart är i alla fall att det är makthavares oförmåga att förtjäna förtroende som lagt grunden. 

Benjamin Dousa 

förbundsordförande Moderata ungdomsförbundet

Benjamin Dousa Foto: Muf
Annons

Hur många av den knappa femtedel av väljarna som för närvarande uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna kan redogöra för samma partis politik? frågar Benjamin Dousa. Bilden är från Jimmie Åkessons vårtal i början av maj.

Foto: Claudio Bresciani//TT Bild 1 av 2

Benjamin Dousa

Foto: Muf Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X