Inger Enkvist: Svenska universitet försvarar inte genuin forskning

Kolumn | Forskning

Universiteten har hittills blivit mindre kritiserade än andra samhällssektorer, men det finns allvarliga problem med hur forskning styrs i Sverige. Susan Haack, en engelsk-amerikansk specialist på vad kunskap är, en epistemolog, talar om olika typer av forskning.

Den genuina är den där forskare utgår från en fråga, funderar ut en metod för att svara på frågan, genomför undersökningen och kommer fram till ett svar.
Eftersom proceduren är tydlig, kan svaret användas av andra forskare för att gå vidare. Denna typ av forskning är i dag på många områden snarast ett undantag.

Forskning som inte utgår från en klar fråga, producerar inte heller något klart svar. Bland dagens forskningsrapporter och doktorsavhandlingar finns inte så få texter som återger allmänna synpunkter på ett ämne och som utan att ha fel i detalj ändå inte för ämnet framåt. Haack talar om låtsasforskning, något som är fake.

En annan typ av låtsasforskning är den där forskaren redan från början har bestämt vilket resultatet ska bli och som Haack benämner sham. I den kategorin återfinns forskning på öppet politiserade områden som miljö, utbildning och vissa medicinska specialiteter.

Forskaren kan ha fått medel just för att producera en ”vetenskaplig” rapport som statsmakterna eller något företag kan hänvisa till. Hit hör också forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som använder politiserade teorier. Sådana forskare arbetar inte vetenskapligt, fast de verkar inom vetenskapsområdet.

I Sverige finns en speciell fake–variant, nämligen doktorsavhandlingar som undersöker ett starkt begränsat material med ett batteri av metoder. Forskaren får sin doktorstitel, men avhandlingens resultat intresserar inte någon.

Tendensen har drivits på av en reform från 1999 som säger att universiteten ska betala en doktorand full lön under fyra år och denne ska bli helt klar med sin avhandling på den tiden. För att detta ska vara möjligt, väljer man inte sällan små, små ämnen och välkända metoder, och doktorsavhandlingen blir ett ”gesällprov”.

Universiteten har inte försvarat det som Haack kallar genuin forskning. Alla mått som inte är kvalitetsmått bidrar till en stegvis ökande inre korruption av universitetet som intellektuell verksamhet. Det var inte oväntat att kvaliteten på avhandlingarna skulle bli ett problem, när handledare ombads ”producera” doktorsexamina på fyra år samtidigt som doktorander arbetsrättsligt skulle ses som anställda. Universiteten har accepterat att låta sig göras om till en typ av yrkeshögskola.

Svenska universitet producerar nu en hel del ”forskning” som knappast kan kallas vetenskaplig, vilket leder till förvirring. Om vi vill reservera beteckningen ”forskare” för dem som ger oss ny kunskap, kanske vi skulle kalla de andra ”metodtillämpare”? Fast alla följer ju inte metoder, och de kanske kan kallas ”textproducenter”?

Faran är att när den intellektuella miljön tillåts bli medioker, kommer intelligenta och energiska unga personer att söka sig till andra områden eller andra länder.