Tove Lifvendahl: Vi som ombeds skälla på kommando

Ledare | Backstage

Samtal 1:
– Hej, jag ringer från public service-program A och vi tänkte ha en diskussion om ämne X i morgon bitti. Skulle du vilja vara med?
– Tack för frågan, men jag skulle föreslå att ni pratar med min kollega [manligt namn] som just nu håller på att skriva vår huvud- ledare i saken och därmed är den av oss som är bäst insatt i frågan.
– Nja, vi ville gärna ha med en kvinna. Vi får fråga någon annan.

Samtal 2:
– Hej, jag ringer från public service-program B och vi ska diskutera ämne X i eftermiddag och undrar om du kan vara med?
– Tack, men jag känner mig inte tillräcklig insatt i frågan, så jag avstår.
– Jaha, är du säker? Vi tänkte att du skulle prata med person K [med uppenbart lika grunda kunskaper].
– Jo, jag är säker, ni får ringa vidare.
– Jaha, vad synd.

Samtal 3:
– Hej, vi ska i public service-program C ha en debatt om parti M:s utspel om fråga X. Vad tycker du om det utspelet?
– Jag tycker att diskussionen utgår från felaktiga premisser, men förstår varför de gör det.
– Hur menar du?
[Några minuter senare, efter utförlig förklaring om varför frågan är komplex.]
– Det låter ju intressant, men jag tror inte vi har tid till den diskussionen. Så du tycker inte så här [uppringaren presenterar en sida i en förenklad konflikt byggd på felaktiga premisser]?
– Nej, och jag tycker att diskussionen borde visa hur komplex frågan faktiskt är.
– Vi vill förstås presentera de komplexa frågorna också, men i det här sammanhanget har vi tyvärr inte den tiden. Får jag fråga, kan du tipsa om någon annan som tycker så här [uppringaren upprepar den förenklade ståndpunkten i en påstådd konflikt byggd på felaktiga premisser]?
– Nej, tyvärr, ni får leta vidare.
– Ok! Tack ändå! Vi återkommer kanske en annan gång.