Replik: Osanningar om forskning

Med anledning av ledaren Varannan damernas gav varannan damernas av Maria Ludvigsson har följande replik inkommit från forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne:

För en forskare är vetenskaplig hederlighet A och O. Därför är det allvarligt att bli anklagad för intellektuell ohederlighet på SvD:s ledarsida (den 19 maj). Det är också uppseendeväckande att denna anklagelse bygger på påhittade uppgifter från skribenten, Maria Ludvigsson (ML).

Ledaren kritiserar vår forskning på basis av två påhitt. Det första gäller resultatet att könskvotering ökar andelen kvinnor på ledande positioner. Vi mäter det senare genom förekomsten av en kvinna på valsedelns översta position. Listettan är vanligtvis partiets politiska ledare och omfattades inte av kvoteringen. Vår metod och resultat har granskats på en rad vetenskapliga seminarier och publicerats i tidskriften American Political Science Review. ML påstår istället att vi mäter kvinnligt ledarskap som andelen kvinnor på valsedeln, vilket gör att hon tycker att vårt resultat är meningslöst, för naturligtvis ledde ”varannan damernas till varannan damernas”. Utifrån denna felaktiga tolkning av vår metod anklagar hon oss för ”intellektuell ohederlighet så det förslår”.

Det andra påhittet är att vi påstår att ”kvotering är nödvändigt för meritokrati”. Detta står varken i vår SNS Analys eller i underliggande forskningsartikel (som ska publiceras i American Economic Review). Där beskriver vi istället vårt resultat, nämligen att Varannan Damernas höjde kompetensen bland folkvalda (s)-kommunpolitiker, särskilt ibland männen.

Ett fritt samhälle behöver både en fri press och en fri vetenskap. Det är också naturligt att ledarsidor tar politisk ställning. Men att SvD:s ledare bygger politiska argument mot kvotering på att tillskriva forskare påhittade metoder och resultat – och offentligen svärtar ner deras yrkesheder genom att anklaga dem för ohederlighet – är inte naturligt. En sådan vilseledning av läsarna är allvarlig, särskilt på ledarsidan i en av Sveriges största tidningar i en tid av ”alternative facts”.

Detta genmäle handlar inte om kvoteringars vara eller icke-vara utan om hur långt dagstidningar bör gå för att driva politiska ståndpunkter. Självklart har vi påpekat de två sakfelen för ML och SvD:s redaktörer, men de har valt att inte korrigera uppenbara felaktigheter. Därför går vi vidare med anmälningar om sakfel och ärekränkning.

Olle Folke, Docent i statskunskap och forskare vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet

Torsten Persson, Professor i nationalekonomi vid Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms universitet

Johanna Rickne, Docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Social Forskning, Stockholms universitet

Maria Ludvigsson svarar:

Ledarsidan uppskattar repliker och invändningar mot ledartexterna. Även de med högt tonläge är varmt välkomna och publiceras på svd.se så snart författaren till huvudtexten hunnit svara. Forskarna Olle Folkes, Torsten Perssons och Johanna Ricknes (OF, TP, JR) genmäle ovan antyder förvåning över att deras forskning kan uppfattas som en inlaga för kvotering. Det är emellertid inte bara SvD:s ledarsida som läst dem så. Samma rapport välkomnas av Aftonbladets kvoteringsivrande ledarsida där ledarskribent Bim Eriksson (21/5) i ”Medelmåttiga män rensas bort med könskvotering” skriver att rapporten ”slår hål på två myter” om kvotering samt välkomnar resultatet.

Kvoteringsfrågan är en mycket viktig politisk fråga eftersom den handlar om olika syn på rättigheter och rättvisa. Skiljelinjen går mellan å ena sidan processorienterad rättvisa, å andra sidan utfallsorienterad. Medan det förra leder till lika spelregler för alla – processen måste vara rättvis, ger det senare spelregler som kompenserar olika grupper för att utfallet ska bli så likt som möjligt. För en kvoteringsförespråkare är statistiken resultat nog, medan en motståndare kan hävda att ett rättvist resultat beror på spelreglernas grad av rättvisa.

OF, TP och JR hävdar att de som forskare är opartiska och inte tar ställning för eller emot kvotering. Likväl är det svårt att se deras rapport som något annat än argument mot vad de själva kallar ”vanlig kritik” mot kvoteringsförfaranden. De ägnar sin rapport åt att försöka motbevisa den ”vanliga kritiken” att a) ”kvotering tvingar organisationen att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor” samt att b) kvotering anses ”kunna skada kvinnors karriärmöjligheter om den väcker tvivel om deras kompetens”.

För det första kan man fråga sig hur forskarna menar när de skriver att det är vanlig kritik – hur mäts och uppskattas denna vanlighet och vilka debatter utgår man ifrån? Man skulle lika gärna kunna påstå att den vanligaste kritiken mot kvotering är att det är ett orättfärdigt system. Ofta argumenteras att kvotering åsidosätter principen om att lika rättigheter alltid är rätt, varför man motsätter sig kvoteringsförfarande.

För det andra är det dessutom en märklig utgångspunkt för en forskningsrapport. Varför nyttja sin forskningsgärning för att polemisera med ”vanliga argument” mot en omtvistad rekryteringsmodell?

Nå, för att motbevisa dessa påståenden utgår man från Socialdemokraternas varvade listor, som infördes 1994: ”Vår forskningsdesign jämför sålunda rekryteringsmönster och karriärer i S-organisationer som blev utsatta för en mer eller mindre bindande kvotering”.

Man finner i sin forskning att varvade listor ledde till varvade listor samt till att fler listettor än tidigare var kvinnor. Jag ställer mig, trots genmäle, skeptisk till huruvida detta är liktydigt med att kvotering fungerar. Kan varvade listor och fler kvinnliga listettor verkligen likställas med ökad jämställdhet och mer lika villkor för kvinnor och män i rekryteringsprocessen?

Enligt OF, TP och JR är det, vidare, ett påhitt att de i sin rapport skulle hävda att kvotering är en väg till meritokrati. Men i rapporten står att läsa att ”En stor forskningslitteratur visar att kvinnors meriter och prestationer ofta värderas lägre än mäns. Man kan också göra teoretiska kopplingar mellan rekrytering och makt. De styrande i en organisation kan ha en – medveten eller omedveten – vilja att skydda sin egen maktposition genom att omge sig med personer som uppfattas som mindre hotande på olika sätt. Under dessa förhållanden [min kursivering] kan kvotering stärka meritokratin genom att bryta upp invanda nätverk och mönster, till exempel att kön går före kompetens.”

Betyder inte ”dessa förhållanden” att meritokrati inte föreligger? Samt att kvotering då, enligt forskarna, kan ”stärka meritokratin”?

Ren meritokrati råder varken i politik eller näringsliv. Men till skillnad från OF, TP och JR tror jag inte att kvotering leder oss det minsta närmare önskad meritokrati. Hur kvotering, som utgår från grupptillhörighet och inte från meriter, kan leda till eller ens stärka meritokrati är obegripligt.