”Därför tipsade jag medierna om fallet Kevin”

DEBATT | FALLET KEVIN

Hur forskningsresultat inom medicinens men också beteende­vetenskapernas område publiceras och hanteras är relativt strikt reglerat i västvärlden. Systemets kärna utgörs av noggranna förhandsgranskningar av vetenskapliga arbeten som rapporterar nya resultat. Utan att ha gått igenom sådana kritiska granskningar, vilka under akademiska tidskriftsredaktioners överinseende oftast pågår i månader och ibland år, blir det ingen publicering. Den forskare som i sådana sammanhang väljer att ljuga, till exempel om någon viktig detalj i sina resultat, riskerar att utsättas för ytterligare granskningar och utredningar för misstänkt forskningsfusk.

Under utredningen av mordet 1998 på fyraårige Kevin ägnade Arvika­polisen enligt sin egen beskrivning månader åt att övervinna en femårig och en sjuårig ­pojkes inre motstånd mot att erkänna mordet genom bland annat att etablera personliga känslomässiga relationer dem. Då fallet ­under den senaste månaden granskats närmare av grävande journalister har kritiska synpunkter rests från många forskare inklusive undertecknad på de tekniker och det angrepps­sätt som valts.

Svar har dock givits på kritiken av den ”expert” som ursprungligen rekommenderade detta förhållningssätt. Professor Sven Å Christianson har bland ­annat i två fullängdsartiklar på DN Debatt (10/5 och 19/5) antytt att det finns stora mängder forskning av detta, fackgranskade slag som visar att det var nödvändigt att använda dessa metoder. Exakt vilka vetenskapliga artik­lar han talar om specificeras dock inte. 

Om vi leker med tanken att DN Debatt före publicering skulle ha genomfört en traditionell vetenskaplig fackgranskning av Christiansons påståenden skulle det förstås ha varit ganska troligt att exempelvis jag skulle ha tillhört den grupp forskare som ombetts att göra denna. Jag skulle i så fall ha börjat med att be Christianson att specificera exakt vilka arbeten han i dessa kontroversiella kommentarer syftar på. Jag skulle därefter, då han gjort detta, själv ha följt upp referenserna och kontrollerat att Christianson verkligen förstått dem rätt. Först då denna fråga retts ut skulle jag ha rekommenderat att artikeln släppts igenom. Någon sådan kvalitetsgranskning finns det dock ingen som gör när forskare har kontakt med rättsväsendet, uttalar sig i medier, publicerar läroböcker på svenska bokförlag, föreläser för allmänheten eller publicerar sig på svenska dagstidningars debattsidor. I stället är tanken att ”vetenskapligheten” i det forskaren gör regleras av forskarens eget samvete och av risken att forskare som uttrycker sig olämpligt får skämmas för sin bristande professionalitet om andra forskare går ut och tar offentlig strid om saken.

Hur fungerar då detta system i praktiken när det gäller en forskare som Christianson?

Ja, när det gäller den vetenskapliga grunden för de förhörstekniker som användes i Kevinutredningen har jag nu tagit just sådan strid. Detta dels genom att (i likhet med journalisten Dan Josefsson) förklara mig beredd att möta Christianson i direktsänd tv-debatt i såväl Aktuellt som Opinion Direkt. Christianson drog sig dock ur medverkan i båda dessa program. Därefter genom att i SVT:s Gomorron Sverige i direktsändning be program­ledarna att de i en senare schemalagd intervju med Christianson skulle efterfråga de refe­renser han ännu ej specificerat. Tekniken blev slutligen framgångsrik.

Christianson har nu angivit vilken forskning han stödjer sig på. Han hänvisar dels till personliga uppfatt­ningar hos professor C-G Svedin, dels till psyko­terapeuten Börje Svensson. Utan att ifrågasätta att båda dessa säkert kan ha ­mycket tänkvärt att säga om barnförhör kan dock konstateras att en sökning i tillgängliga databaser snabbt visar att ingen av dessa har publicerat någon internationellt fack­grans­kad litteratur med inriktning på hur man får fram trovärdiga uppgifter under polisförhör.

Slut­ligen refererar Christianson till ”Pynoos & Eth”. Här blir det intressant. Dessa för­fattare har nämligen mycket riktigt under 1980-talet publicerat två fackgranskade arbeten i internationella vetenskapliga tidskrifter tillsammans med just denna författarordning och utan andra medförfattare. Den ena av dessa artiklar (Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 1986, vol 25, sid 306–319) är till och med en relativt utförlig beskrivning av just en teknik för att inter­vjua barn som varit med om trauma­tiska upplevelser som till exempel att ­bevittna dödligt våld.

En närmare genomläsning av Pynoos & Eths artikels innehåll visar dock förvånande nog att den tycks visa på den exakta motsatsen av vad Christianson hävdar att den gör. Artikeln är för det första inte en artikel om utredande intervjuer eller polisförhör med barn som misstänkta gärningsmän utan om psykoterapeutiskt bearbetande förhör. För det andra är artikelns huvudbudskap inte att barn ”behöver tid” för att berätta. Huvud­budskapet är i stället att det, enligt författarnas uppfattning, är lätt att få nästan alla barn att berätta allt väsentligt om en sådan här händelse under en första strukturerad 90-minuters­intervju som bör utföras kort tid efter händelsen. Om Gomorron Sverige-redaktionen fackgranskat vad forskare säger i deras intervjuer före sändning hade inslaget med Christianson således sannolikt aldrig visats.

Naturligtvis är det inte rimligt att kräva av en polis i Arvika som önskar forskarråd om förhörsmetoder, eller av ett direktsänt familje­program i morgon-tv eller ens av storstadspressens debattsidor att de ska ha resurser och kunskaper att göra denna typ av fackgranskningar. Men vem ska då göra dem?

Fallet Christianson visar att vi här har en lucka i systemet som är möjlig för hänsynslösa individer att utnyttja. Jag känner i dag inte till någonting som tyder på att Christianson någon gång fuskat med originaldata som publicerats i internationell tidskrift med veten­skaplig fackgranskning. Jag vet dock samtidigt att nästan allt han skrivit och sagt på svenska om till exempel barns minne och psykogen amnesi är byggt på liknande falsarier som det stöd han anger för de förhörs­tekniker som använts under Kevinutred­ningen (se till exempel Svensk Jurist­tidning 2011).

Det systemfel jag önskade visa på genom att ta fram och tipsa nyhetsredaktioner om fallet Kevin var just detta. En forskare som saknar såväl självdisciplin som förmåga att skämmas kan i det svenska systemet, genom att rida på den internationella, noggrant grans­kade forskningens förtroende orsaka såväl enskilda människor som samhället stor skada.

Exemplet Christianson visar hur allvarligt detta problem kan bli. Vad som behövs nu är en debatt, och kanske en förnyad statlig kommission för att reda ut hur samhället kan börja bygga mekanismer för att, utan att begränsa forskares yttrandefrihet, hantera detta problem.

Rickard L Sjöberg

docent i medicinsk psykologi

överläkare och docent i neurokirurgi

Läs även

Kritiken: Bristerna som upprör i Kevinfallet

Premium Kevinfallet 2017-05-18 21.11

”Mordrättegångar får inte bli till underhållning”

Kevinfallet 2017-05-19 22.28

Läs även

Ur SvD:s arkiv: Forskare ifrågasattes – redan 1996

Kevinfallet 2017-05-23 15.08