”Mordrättegångar får inte bli till underhållning”

DEBATT | MEDIER

Ond bråd död. Stora rubriker. Omfattande rapportering. På senaste tiden är det så medierapporteringen framstår i uppmärksammade mordfall. Det märks särskilt i två dagsaktuella fall. 

Ett tydligt exempel på denna mediebevakning är det så kallade Arbogafallet. Rappor­teringen kan liknas vid något slags novell­följetong genom att det dagligen – nästan ­minut-för-minut – meddelas vad som har framkommit under den aktuella rättegångsdagen.

Under de senaste veckorna har dokumentären Fallet Kevin (Dokument inifrån, SVT) skakat om många. I vinjetten, de inledande cirka tre minuterna i den första delen av dokumentären, är det inte alldeles klart vad man tittar på. Den skulle lätt kunna tas för en filmatisering av en deckarroman. I vinjetten varvas bilder på naturmiljö (vatten och skog) med klipp från den rapportering som skedde i samband med att mordet ägde rum.

Hanteringen i medierna av de ovan ­nämnda fallen utgör talande exempel på att det tycks finnas en tendens till att mordrättegångar behand­las som ett underhållningsliknande inslag, som ligger mycket nära den fiktionära deckargenren. Mot bakgrund av dessa två exem­pel menar jag att det är relevant att ­betona att kriminaljournalistiken – såväl av det rapporterande slaget som av det grans­kande slaget – bör ske med en större eftertänksamhet. Det finns framför allt tre all­männa skäl till detta.

För det första riskerar rapporteringen, särskilt om det är fråga om en intensiv daglig ­sådan, att förmedla en bild av att saken så att säga är klar. Om rapporteringen blir alltför inriktad på att beskriva polisens och åklagarens bild av vad som hänt, kan det ge sken av att det också är den bild som målas upp i domstolen. Det är inte alltför ofta som den tilltalades version förmedlas med samma detalj­rikedom som åklagarens bild. Det kan också framhållas att rapporteringen i regel inte görs mot den fullständiga bilden av vad som kommer fram under en rättegång, vilket beror på att det är domstolen som har tillgång till all den bevisning och fakta med mera som framkommit under hanteringen av ­målet. 

För det andra är det ytterst en sak för domstolarna att avgöra skuldfrågan, det vill säga om det är ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning eller de gärningar som han eller hon står åtalad för. ­Utifrån ett skuldperspektiv finns det därför anledning att iaktta viss försiktighet i hur ett fall hanteras i mediebevakningen. 

För det tredje handlar det om att männi­skors liv och framtid står på spel. Den som står åtalad för mord riskerar att dömas till lagens strängaste straff: livstid. Då kan inte sådana rättsfall hanteras som om de vore ett slags under­hållning, utan bör hanteras med en måttfullhet.

Vidare vill jag understryka att den ovan uttalade kritiken inte ska uppfattas som en allmän kritik mot medier eller journalisters roll, utan det handlar snarare om att jag vill uttrycka en oro för det sätt som vissa uppmärksammade mordfall redogörs för i olika ­medier. Enligt min mening kan en del av förklaringen till den underhållningsliknande rapporteringen möjligen förklaras med kriminaljournalistikens dubbla roll. Å ena sidan får det sägas ingå i det journalistiska upp­draget att förmedla aktuella rättsfall genom att bland annat vidarebefordra till allmän­heten vad som har framkommit i olika på­gående rättegångar. Å andra sidan ligger det i journalistrollen att kritiskt granska olika maktsfärer i samhället, däribland rättsväsendets aktörer. Häri ligger en motsättning som gör att dessa delar svårligen kan förenas. 

Under en pågående utredning eller en pågående rättegång tenderar det att finnas ett kraftigt överslag till den förstnämnda typen. Ett flagrant fall är den presskonferens då polisen i Kevin-fallet uttalade att det handlade om vem som skulle bestämma i en leksituation och att det blev allvar och att man då förstod vad man gjorde. Genom detta uttalande tog polisen ställning i skuldfrågan, vilket är uppseendeväckande då den grundläggande principen är att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. 

Såhär i efterhand kan man fundera över: Var fanns den kritiska medierapporteringen då? Varför granskades polisens ut­talande i skuldfrågan inte mer noggrant i ­medierna? Det är visserligen lätt att göra detta på­pekande i ljuset av att detta fall är uppe för granskning, men det är inte uteslutet att liknande situationer kan komma att aktualiseras i framtiden. Inte minst då det finns en tendens att skriva i något som liknar en under­hållningsform. Det är då lätt att förbise så­dana aspekter som kunde ha granskats på ett tidigare stadium.

Min poäng är att det är tydligt att det finns en gräns för hur långt medierapporteringen i aktuella mord- och brottsfall får gå. Även om det kan finnas svårigheter i att precisera exakt var denna gräns går är det helt klart att den passeras när rapporteringen sker i en ­sådan form att det påminner om ett slags under­hållning. Därför vill jag mana till för­siktighet i den framtida medierapporteringen av uppmärksammade fall.

Dennis Martinsson

doktor i straffrätt vid Stockholms universitet

Läs även

Robin, 24: ”Har aldrig trott att jag dödat Kevin”

Kevinfallet 2017-05-19 16.26

Talar ut: ”Poliserna får gärna komma och be om ursäkt”

Kevinfallet 2017-05-19 11.09

”Man var ju rädd för att någon skulle plocka en”

Kevinfallet 2017-05-19 12.47