Nationalekonomen Stefan de Vylder, som doktorerade vid Handelshögskolan 1974 på en avhandling om Chiles ekonomi under Allendes revolution, minns i skriften Innan jag flyttar in på hemmet och måste kasta alla mina gamla papper spännande saker från sin karriär som vänsterman.
Där berättar han bland annat en upplysande historia om det svenska biståndet till Etiopien på 70-talet. När han på plats på ambassaden i Addis Abeba skriver kritiska rapporter hem till Sida om hur stödet används av överste Mengistus militärjunta, den kommunistiska dergen, till att förfölja oppositionen möts han till en början av ett kompakt ointresse.
Det gällde nog många i hans situation världen runt; idealistiska eller antikapitalistiskt skolade biståndare som ville vrida saker rätt så att biståndet kunde fungera i enlighet med givarens avsikt att stödja fattiga och förtryckta. Men ofta kom ideologin i vägen. Som journalisten Bengt G Nilsson har visat i sin omfattande kartläggning av hur det svenska biståndet missbrukades, i boken I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika, var det som de Vylder upplevde ingen enstaka olycka utan en del av ett större mönster i Afrikabiståndet.
För de Vylders del var det inte bara dövörat som vändes mot honom från Stockholm. Efter direkta hot från uppvaktande svenska anhängare av massmördaren Mengistu (från Tomelilla folkhögskola) kallades de Vylder till slut hem, och upp till Sidas generaldirektör Ernst Michanek (S). Denna det svenska biståndets ideologiske arkitekt (1964-1979), beskyllde honom för bristande lojalitet och hotade med repressalier: ”Michanek blev rasande. Inte på Mengistu. Däremot på mig”, skriver de Vylder som inte fick yttra sig under audiensen.
Den rapport om förändringar i biståndet som han hade kallats hem för att skriva, tvättades på kritik så att den efter valet 1976 tillträdda Fälldinregeringen inte skulle reagera, Tvärtom; biståndsminister Ola Ullsten (FP) ökade biståndet till Etiopien, och de Vylder belades med reseförbud i tjänsten av Michanek.
Så gick det till i den svenska biståndsindustrin på den tiden. Regimen i det omhuldade Etiopien kunde fortsätta sina massmord på motståndare bland annat genom att spränga hundra fångar i taget, förhoppningsvis utan att ha köpt svenskt krut för biståndspengarna.
Den som tvivlar på de Vylders historieskrivning – anledning finns endast för de biståndare som än idag av prestigeskäl tillhör förnekarna - kan ta del av Afrikakännaren Per Wästbergs memoar Semaforen och lodlinan.
Akademiledamoten, författaren och tidigare kulturchefen i Dagens Nyheter staplar de litterära anekdoterna i läsvärda kulturkapitel från ett händelserikt liv som tycks svåra att förtränga. Det mest värdefulla är att han varvar dem med interiörer från det avkolonialiserade Afrika som föddes inför hans ögon under många års resande i världsdelen – utan vänsterns vanligaste skygglappar: ”Jag förblir en småborgerlig humanist”, är hans varudeklaration (med de Beauvoirs ord om Camus).
Att avskaffa den systematiska rasismen, apartheid, var ett av huvudmålen i utrikespolitiken för många av oss liberaler och även socialdemokrater. Kampen mot regimerna i Rhodesia och Sydafrika var framgångsrik, men efter segern har inte alla av dem som förenades mot en sorts förtryck förmått att ta avstånd från de segrande förtryckare som i namn av ”befrielserörelser” efterträdde förlorarna.
Per Wästberg har länge förmått se med båda ögonen, också när det gällde Sovjetunionen under det första kalla kriget. Ingen tredje ståndpunkt där, till skillnad från andra författarkolleger inom och utom Akademin. Om det Rhodesia han en gång utvisades från berättar han om de svarta rasisternas maktövertagande från de vita under Robert Mugabe: ”Kvinnor tvangs sjunga lovsånger till Mugabe medan de utsattes för gruppvåldtäkt och vanligen smittades med hiv”, citerar han en läkare.
Zimbabwekapitlet är fasansfullt, som verkligheten för de ”befriade”, varav två tredjedelar av den arbetande befolkningen har lämnat landet med ”världens högsta inflation, lägsta livslängd och största andel föräldralösa”.
Wästbergs besvikelse över Sydafrikas utveckling är avgrundsdjup, en gång så lovande men nu ”det land i världen som har största ekonomiska skillnader. Av 144 länder ligger Sydafrika näst sist i naturvetenskap och matematik i skolan, enligt World Economic Forum. Få procent av skolorna har böcker; hälften har grävda latriner, inga toaletter. Kvalificerade yrken är obesatta fast varannan ungdom är arbetslös. Ett ofattbart slöseri med pengar.”
Wästberg som följt organisationen ANC sedan 1959 tackade nej till rörelsens hundraårsjubileum 2012. På besök året efter hos Nobelpristagaren Nadine Gordimer noterar han i dagboken: ”Regnbågsnationen har mist sina färger… Etniska klyftor som apartheid gynnade för att söndra och härska har återvänt.” Mandelas republik som avstyrde raskriget finns inte mer: ”Han måste ha dött med brustet hjärta.”
MATS JOHANSSON är redaktör för SvD Säkerhetsrådet och ordförande i tankesmedjan Frivärld.
Läs även
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
