Maria Ludvigsson: Varannan dameras gav varannan damernas

SNS kunde i går presentera tre forskares slutsatser om hur Socialdemokraternas ”varannan damernas” förändrat patriarkatet – åtminstone att döma av det mediala genomslag rapporten fick. På Ekot (SR 18/5) gavs nyheten rubriken ”Forskare: Kvotering ger fler kvinnliga ledare”.

Att kvotering av kvinnor till olika poster ger fler kvinnor på nämnda poster är en tautologi och orimlig som riksnyhet i etermedias viktigaste nyhetskanal. Men den är inte alls ovanlig. I kvoteringsdebatten använder man ständigt den statistiska konsekvensen av kvotering som ett bevis på att kvotering fungerar. Intellektuellt ohederligt så det förslår, men det sprids och upprepas ändå till synes okritiskt. Nu senast alltså i SNS analys ”Könskvotering, kompetens och karriär” av Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne.

Norge nämns ofta som föregångsland vad gäller könskvotering. Mekaniskt påpekas att norska bolagsstyrelser nått en 40-procentig andel kvinnor varför kvotering bevisats framgångsrikt. (Utfallet är dock fullständigt oundviklig eftersom den norska kvoteringslagen innebär tvångslikvidering av bolag med mindre än 40 procent kvinnor i styrelsen.)

Om definitionen på gott jämställdhetspolitiskt resultat är ett begränsat antal kvinnor, med snarlika CV:n, i landets större bolags styrelser – då är de norska kvoteringslagen rätt och bra. Men om man även är intresserad av andel kvinnor på mellanchefsnivå, löneskillnader mellan män och kvinnor med likvärdiga CV, eller en näringslivskultur fri från logementstämning, då är andelen företag som följer kvoteringslagen ingen särskilt god måttstock.

Att fjutta in hela jämställdhetskampen i några platser i storbolagens styrelser är att banalisera såväl frågan som de historiska hjältar och hjältinnor som gjort all skillnad för kvinnors och mäns rättigheter.

Forskarna utgick emellertid från det socialdemokratiska partiet och 1994 års varvade vallistor. Eftersom andelen kvinnor på listorna dittills på sina håll varit relativt låg innebar den nya ordningen andelen kvinnor på politiska positioner ökade. Ingen borde förvånas.

Den märkligaste tesen i SNS-rapporten är emellertid att det krävs kvotering för att uppnå meritokrati. Jo, visst! Såhär resonerar man: Kvoteringsmotståndare anser meritokrati vara en bättre och riktigare ordning än kvoteringsprocessen. (Så långt korrekt.) Men, skriver man, eftersom det inte finns någon sann meritokrati (män rekryterar män etc) krävs justerande könskvotering för att utfallet ska bli rätt. Först då föreligger meritokratisk ordning.

Det verkar som att forskarna anser meritokratiskt formade församlingar vara att föredra och ett system att eftersträva. Men, för att nå dit ser de gärna mer av samma sorts ickemeritokratiska rekryteringsordningar som man i grunden är emot.

För den logiskt lagda är detta ett fullständigt obegripligt argument. Hur kan det som anses vara fel vid rekrytering av män, att de får uppdrag och jobb främst för att de är män, bli rätt när det används för kvinnor?

I hela den här kvoteringshistorien finns ytterligare ett antagande som inte får passera som en självklarhet. Det finns inte en skrivelse, en inlaga eller ett debattinlägg för kvotering som inte nämner kvinnors representation. När så görs utgår man ifrån det högst tvivelaktiva antagandet att kvinnor representerar kvinnor. Det skulle innebära att en kvinnas politiska åsikter bestäms av hennes kön, liksom att kvinnor inte röstar på politiska idéer utan väljer företrädare med samma kollektiva könsrelaterade erfarenheter.

Personligen ser jag hellre en marknadsliberal Macron företräda mig än en fru Marine Le Pen.