Mauricio Rojas: Förförd av en ideologi som lovade frälsning

Kolumn | 100 år senare

Den ryska revolutionen fyller hundra år. Ett brett folkligt uppror fött ur krigets umbäranden satte punkt för tsarväldet och störtade det ryska imperiet i ett kaotiskt virrvarr, som mynnade ut i bolsjevikernas maktövertagande i november (oktober enligt det gamla ryska kalendariet) 1917.

Det som var en resning mot det gamla enväldet slutade med inrättandet av ett tyranni av en ny sort, en totalitär regim som i brutalitet överskuggade de värsta historiska exemplen på barbarisk despoti.

Den så mystifierade ”Oktoberrevolutionen” var inget annat än en kontrarevolutionär statskupp, som kvävde i blod och tårar det ryska folkets förhoppningar om ett friare liv. Det tog ett par dagar för de nya makthavarna att återinföra presscensuren och några veckor att skapa en av världshistoriens grymmaste hemliga poliser, den så kallade Tjeka.

I januari 1918 skingrades den konstituerande församlingen som valdes i november (det enda demokratiska valet i Rysslands historia fram till 1993), i april samma år krävde Lenin införandet av en järnhård diktatur och summariska avrättningar mot både bönder och arbetare som inte fogade sig i den nya ordningen, i augusti gav Lenin personligen ordern om offentliga masshängningar av hundratals bönder i avskräckande syfte och i september inrättades officiellt den ”röda terrorn”.

Lenins beslut att bygga en staty av Robespierre inför firandet av maktövertagandets första jubileum sammanfattade väl denna utveckling och den kommunistiske diktatorns självbild.

Sextio år efter dessa ohyggliga händelser styrdes en tredjedel av mänskligheten av marxist-leninistiska partier. Aldrig har en politisk rörelse skördat en sådan framgång och aldrig har ett så högt pris betalats i människoliv och terror. Runt om i världen växte det fram entusiastiska leninister, övertygade om att vägen till det kommunistiska paradiset gick genom helvetets fasor.

I min ungdom var jag en av dem. Mitt ideal var att bli en bolsjevik, det vill säga en person som enbart lever för revolutionen och vars moral uteslutande styrs av en enkel princip: det som gynnar revolutionen är rätt och riktigt, oavsett hur mycket lidande och grymhet det kan kosta.

Det var många fler än jag som i sextiotalets Latinamerika anammade denna förföriska frälsningsideologi. De orättvisor och den fattigdom som omgavs oss gjorde oss mottagliga för ett bländande revolutionärt budskap, som erbjöd oss frälsarens sublima roll. Det var svårt att stå emot en sådan frestelse och våra handlingar blev därefter.

Vi förkastade den demokrati som då rådde i Chile och valde den kompromisslösa konfrontationens väg. Till sist var det inte vi som segrade, men demokratin kollapsade och Chile fick uppleva en brutal diktatur under nästan sjutton år.

Leninismens historia är en stor tragedi. Som Svetlana Aleksijevitj uttryckte det i sin Nobelföreläsning: ”Man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv.”