Thomas Engström: Hypergate i realtid

Vet du hur Archibald Cox såg ut? Inte jag heller. Ändå har jag läst namnet tusentals gånger. Cox var alltså den särskilde åklagare som Richard Nixon avskedade under sin berömda ”Saturday Night Massacre”, i det som blev ett av lågvattenmärkena under hela den vidsträckta och djupgående rättsröta vi brukar sammanfatta med begreppet Watergate.

”Vi har sett den här filmen förut”, konstaterade den republikanske senatorn John McCain nu på tisdagen, och drog sig inte för att ta ordet Watergate i sin mun. Han är den av alla ledande republikaner som gått längst i att dra sådana paralleller, och i att ta ordentligt med avstånd från presidenten.

Kongressledamoten Jason Chaffetz, republikansk ordförande i representanthusets Översynsutskott, har tidigare vacklat i sin iver att utreda vad Trump och hans anhang egentligen har sysslat med. Men nu har Chaffetz meddelat att han inte ställer upp till omval, och i samma veva visat prov på en helt annan självständighet. Han är, uppger han nu, redo att börja skriva under kallelser till folk han vill höra som vittnen i utskottens vidare förhör.

Låt oss dra efter andan och försöka ta in det ofantliga som nu rullas upp. I måndags visar det sig att USA:s president, världens mäktigaste man, har känt ett så starkt behov av att imponera på Rysslands utrikesminister att han suttit och skrävlat om ytterst känsligt underrättelsematerial. Informationen ifråga har enligt flera källor tillhandahållits av Israel (och under villkor att materialet ska behandlas med största försiktighet, eftersom man annars i värsta riskerar livet på agenter i fält).

På tisdagskvällen – det vill en dag senare, medan Vita husets stab i full panik försöker minimera skadeverkningarna – kommer så nästa smäll: den av presidenten nyligen avskedade FBI-chefen James Comey har upprättat minnesanteckningar från ett av deras möten. Av detta explosiva PM framgår enligt New York Times att Trump ska ha sökt pressa Comey att lägga ner FBI:s utredning av (den likaledes av presidenten avskedade) nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynns suspekta kopplingar till Ryssland och Turkiet.

Det är fascinerande att få följa detta Hypergate (eller, som The Economist skrev redan i början av mars, ”Everything-gate”) såhär i realtid. När man läser om skandalkomplexet på 1970-talet är det som om det aldrig riktigt vill fastna på näthinnan. Namnen fladdrar förbi – Mitchell, Dean, Liddy, Hunt – för det mesta utan att man har lärt känna dem i något tidigare sammanhang. Men nu minsann! James Comey lärde vi oss en hel del om redan under valrörelsen, då han vid två tillfällen klampade in och gjorde livet surt för Hillary Clinton. Trumplakejerna Sean Spicer och Kellyanne Conway känner vi sedan länge från TV. Till och med själva startskottet till hela eländet, Michael Flynn, känns omedelbart igen på sitt ohyggligt skurkaktiga minspel; det finns inte en bild, inte ett klipp, där han inte ser ut att just ha vänt sig mot kameran efter att ha tuttat eld på någonting behjärtansvärt.

Så måste det också ha varit för dem som när det begav sig följde Nixons vedermödor, fast med en avgörande skillnad. Skandalerna avlöser nu varandra så fort att man undrar om vi någonsin ska hinna ikapp dess upphovsman. Det är som om Trump springer före oss och kastar handgranater omkring sig, och vid varje ny detonation måste vi stanna upp och beskåda förödelsen – och så hamnar vi på efterkälken igen. Därför måste republikanerna i kongressen nu ringa in mannen som kapade deras parti, och en gång för alla sätta stopp för hans framfart. Ju fortare ett riksrättsförfarande inleds, desto snabbare kan Mike Pence ta över och börja försöka få någonting gjort, så att senatorerna och representanthusledamöterna kan möta väljarna 2018 med åtminstone någonting konstruktivt i bagaget. Det här håller inte längre.

Senaste nytt är att den före detta FBI-chefen Robert Mueller (känd för att bland annat ha satt sig på tvären mot George W. Bushs avlyssningsprogram) blir särskild utredare med ansvar för Rysslandsundersökningen. Utnämningen bör nog tolkas som biträdande justitieministern Rod Rosensteins försök återupprätta sin egen heder efter den roll han spelade i Comeys avsked.

Möjligen hade tillkännagivandet om Mueller kunnat ge Vita huset lite andrum idag, men så verkar inte bli fallet. Samtidigt avslöjar nämligen New York Times att Michael Flynn flera veckor innan han utsågs till nationell säkerhetsrådgivare varskodde den tillträdande administrationen om att han var föremål för utredning om sin lobbyverksamhet för Turkiet. Tidigare har den officiella linjen varit att Trumps folk fick höra talas om detta, och om utredningen om oegentligheter i förhållande till Ryssland, en bra bit senare.

Under tiden blir världens enda supermakt alltmer förnedrad och lamslagen. Trump behöver förvisso en efterträdare – men vilken vettig människa vill ha det städjobbet?