Nuri Kino: Vår röst för att ge offren upprättelse

Gäst | Sverigepremiär för The Promise

Vi befann oss högt upp på en kulle i det som forskare påstår är världens äldsta stad, Hasankeyf eller Hasno Kifo, som på assyriska/syrianska betyder fästning. Året var 2002 och Lisbeth Brattberg som var nyhetschef på Dagens Nyheter, den tolvåriga guiden Ayse och jag försökte överrösta vinden medan vi pratade om stadens historia.

Jag pekade mot ett ståtligt hus på andra sidan vattnet och frågade vilka som hade bott i det. Ayse svarade att vi inte behövde vara rädda, att de otrogna som bodde där hade blivit utdrivna ”de liknade grisar, hade stora öron och konstiga näsor, men de är inte kvar, vi har tagit bort dem”.

Vi gick efter ett tag ned och satte oss på bänkar som ställts upp på vattnet, på floden Tigris, där man serverade både inhemsk fisk och kötträtter från boskapen i staden. Kriget mellan PKK, det kurdiska frihetspartiet och den turkiska staten pågick för fullt. Resan kantades av mycket hyschande, man uppmanade oss hela tiden att vara försiktiga.

En svensk biståndsarbetare från Stockholm befann sig också i Turabdin, Guds tjänares berg, den del av Mesopotamien som en gång i tiden var känt för att vara världens kyrk- och klostertätaste område. Han ringde upp vår chaufför och sade att vi måste ta oss till staden Nusaybin, att det var viktigt och att han inte ville prata i telefon.

När vi kom fram bad han oss spela turister. I det syrisk-ortodoxa klostret St Jacob pågick utgrävningar. Arkeologer grävde fram ett av världens äldsta universitet.

Någon viskade i våra öron att sätta oss i våra bilar och köra efter honom. Fem kilometer från själva centret för de arkeologiska fynden hade man funnit en massgrav. Ett tiotal säckar var fulla med något hårt som buktade åt alla håll. De påstods innehålla ben, skelett från lik från folkmordet 1915.
Mannen ville att vi skulle dokumentera det. Myndigheterna skulle förneka skelettens existens, påstod han.

På eftermiddagen åkte vi till en by som heter Hah, där världens första kloster lär finnas. Det heter St:a Maria och ska ha byggts medan Jesu moder ännu levde.

Vi satte oss på taket och pratade om namn som ärvts i generationer, i hundratals, kanske tusentals år. Många av dem vi pratade med hade två namn, ett turkiskt och ett assyriskt/syrianskt eller armeniskt. De turkiska namnen hade tvingats på dem. Med på resan fanns min mamma, jag frågade henne vems namn jag hade ärvt.

Två av mina kusiner och jag har ärvt våra namn efter vår mormor Nure, eller Noriya som man också kan stava det. Hon i sin tur hade ärvt det av sin faster som föddes och dog i Hasankeyf. Fastern hade under folkmordet på kristna i det Ottomanska riket under 1915 släpats till bron över Hasankeyf, hon och många andra kvinnor.

De fick två val, konvertera till islam eller dö. Nure hade sin lilla son i famnen. När hon fick de två valen upplästa för sig slängde hon i panik pojken i vattnet, för att rädda hans liv. Bödeln högg sedan av henne huvudet och sprättade upp hennes mage för att ta ut fostret som hon bar på och slängde det i vattnet. Samma vatten som Lisbeth och jag åt lunch vid.

I morgon har The Promise, filmen om det armeniska, assyrisk/syrianska och grekiska folkmordet, Sverigepremiär. När jag såg den på pressvisningen satt jag och skakade.

För mig och många andra är det mycket mer än en film. Den är vår röst. Med producenten Eric Esrailians ord: ”Den här filmen var ett livsprojekt, ett måste, inte för våra far- och morföräldrars skull, utan för att alla offer för brott mot mänskligheten ska få upprättelse. Främst kanske för att folkmord inte ska upprepas.”

NURI KINO är författare, journalist och grundare av organisationen A Demand For Action.

nuri.kino@ademandforaction.com