Maria Ludvigsson: Andersson förtjänar ”skärp dig-vännerna”

Magdalena Andersson, så ekonom hon är, var inte bara skeptisk till Finanspolitiska rådets synpunkter. När rådet i måndags efterfrågade sparsamhet och tydliga planer för att nå överskottsmålet på en procent av BNP för konjunkturcykeln, var hennes svar ett "nej, snarare tvärtom". Finansministern menade att hon helt enkelt varit för försiktig. Så olika kan det alltså vara.

Den politiska makten behöver starka institutioner som hjälper till att hålla den gemensamt framtagna kursen. Det finanspolitiska ramverket syftar till att även i goda tider – för att inte tala om valtider – ägna morgondagen en tanke och alltid laga efter läget med skattebetalarnas pengar. Inget genant i det, vi behöver alla goda vänner som då och då ger oss ett välbehövligt "skärp dig!".

Finanspolitiska rådets ledamöter är att betrakta som den sortens vänner. De är ärliga och plågsamt uppriktiga. Senast den 15 maj varje år levererar rådet kritik i rapportform och regeringen får som regel bakläxa. I år var kritiken skarp och innehöll uppmaningar om att spara högkonjunktur, liksom om den tudelade arbetsmarknaden där de utomeuropeiskt födda har en helt annan situation än inrikesfödda.

För att spara i goda tider krävs remarkabel karaktär och få finansministrar klarar det. Som Finanspolitiska rådet mycket riktigt påpekar minskar istället det offentliga sparandet i år. Raka motsatsen till vad som krävs. Andersson svarade att hon minsann inte tänkte "säga upp många lärare, undersköterskor eller läkare" och ansåg sig därmed ha gett svar på uppmaningen.

Det är inte svårt att begripa varför Keynes teorier inte har fungerat. Nog gick det an i lågkonjunktur då man förväntades gasa, spendera och satsa. Värre är det att hålla igen under härliga tider, strålande tider. Magdalena Andersson är inget undantag och med ett år kvar till valrörelse är frestelsen naturligtvis stor. Men en finansministers kvaliteter mäts inte i hur mycket beröm och smicker hen får dagligdags, utan i framtida resultat.

Vad gäller arbetsmarknaden är utmaningen än större. Det handlar om att förändra strukturer som satt sig efter många decennier av en homogen arbetsmarknad med en fackföreningsrörelse som till och med dresserat de borgerliga regeringarna. Rådets ordförande Harry Flam sade att "arbetslösheten bland utrikes födda ligger uppemot 20 procent, medan arbetslösheten bland inrikesfödda ligger under fyra procent" och menade att "det är kanske det största problemet vi har, inte bara ekonomiskt. Konsekvenserna är såväl sociala, ekonomiska som politiska.".

Rådet rekommenderar fler enkla jobb och lägre löner, men inte i form av tillfälliga satsningar utan som en beständig del av arbetsmarknaden. Läget är allvarligt och strukturella förändringar brådskar.

Att en socialdemokratisk finansminister inte vill lyssna på det örat är att vänta. Inte ens alliansregeringen hade, när det begav sig, styrka att påbörja en grundlig uppmjukning av arbetsmarknaden. Man gick den svensk-enkla vägen via subventioner och tillfälliga nedsättningar av anställningskostnader. Men förutom RUT-sektorn som förvandlade svarta jobb till vita, skapades inte nya jobb eller nya branscher och därför heller inga nya lönelägen med utrymme för dem som står utanför.

En händelse som ser ut som en tanke tänkt i dagar av hård kritik, är socialdemokraternas önskemål om en ny ordning för hur rådets medlemmar utses. Istället för fria ekonomer och experter vill man ha in representanter för riksdagspartierna. Det vore ett stort och allvarligt misstag att inlemma även det autonoma Finanspolitiska rådet i den korporativistiska ordningen. Låt svensk politik behålla de få självständiga och stränga institutioner som finns. Ärlig kritik borde kunna räknas som en finanspolitisk tillgång.