Tove Lifvendahl: Mödrar som gör söner

Journalisten och SvD-kolumnisten Jenny Nordberg reste i fyra år runt i Afghanistan och mötte mödrar, systrar och döttrar i en värld där mannen är norm. Resultatet blev boken ”De förklädda kvinnorna i Kabul” (Albert Bonniers förlag, 2014).

Titeln syftar på bacha posh, vilket på dari betyder ”klädd som en pojke”. Det är flickor som under ett antal år lever som pojkar.

Azita Rafaat är en av de mödrar som Nordberg kommer nära, och också den som gör henne medveten om fenomenet. Azitas tre döttrar anförtror den utländska journalisten att deras bror egentligen också är en flicka.

Mehran är från början Mahnoush, och lär i god tid före puberteten återigen bli den hon föddes till. Men nu är Mehran familjens ende son. ”Han” är sex år, har kort, svart hår och bär skjorta, byxor och leksakspistol första gången Jenny Nordberg besöker familjen.

Med honom blev familjen komplett, både i deras egna och i omvärldens ögon. Azitas man slapp det elaka skvallret om att vara otursförföljd. Systrarna har fått större frihet, eftersom de kan lämna hemmet så länge deras ”bror” utgör eskort. Mehran själv fick frågan: ”Vill du se ut som en pojke och klä dig som en pojke och göra roliga saker som pojkar gör, som att cykla, spela fotboll och cricket? Och skulle du vilja bli som din far?” Till detta enastående erbjudande fanns bara ett givet, förväntansfullt svar.

Azita förklarar lite förtroligt att ett ytterligare skäl till vara positiv till idén också var att hon ville visa sin yngsta dotter hur livet ser ut om man inte är flicka – att få springa, skratta högt, hoppa och klättra i träd. Prata med och lyssna till andra pojkar, kunna se folk i ögonen, gå rak i ryggen i bekväma kläder. Det visar sig att Azita också har levt som pojke i sin barndom. Kanske är det ett skäl till att hon är en av Afghanistans få kvinnliga politiker?

Sedvänjan bacha posh har gamla rötter, och är tämligen utbredd även om de FN-tjänstemän och experter från regeringar och biståndsorganisationer Nordberg frågar, bestämt avfärdar tanken på att afghaner skulle maskera sina döttrar till söner av egennyttiga skäl. Det är först efter enträgna försök som någon medger sig ha hört något. Jo, kanske en. Ett undantag. Och så ytterligare ett. Det visar sig vara en brett förekommande offentlig hemlighet.

Det innebär att omgivningen vet. Somliga flickor utropas till pojkar redan när de ser dagens ljus, andra flickor lämnar skolan en dag för att återvända som pojkar en annan. Det tycks, om man ser till Nordbergs skildrade möten, som om detta beslut är tämligen okontroversiellt i andras ögon och i stället möts med stor förståelse. Logiken är att sönerna behövs för att männen bär samhället. Enbart män kan ärva mark. Enbart män kan föra ätten vidare. Enligt detta tankesätt är en låtsasson bättre än ingen son, och Azita fick beröm för sin påhittighet.

Själv märkte Azita en betydande skillnad i hur hon blev bemött både i rollen som kvinna och som politiker, sedan Mahnoush blev Mehran. Plötsligt var hon inte längre en ofullständig kvinna. Hon slutade ifrågasättas i sin kapacitet som politiker eftersom hon inte längre misslyckats med sin livsuppgift som kvinna: att föda söner. Kvinnor som inte föder söner antas ha svag vilja; enligt den allmänna uppfattningen kan kvinnor välja vilket kön deras barn ska få genom beslutsamhet.

”Om en dotter föds händer det att den nyblivna modern går gråtande ut ur förlossningsrummet. Hon återvänder till byn med huvudet sänkt i skam och hånas av släktingar och vänner. Hon kan bli nekad mat under flera dagar. Hon kan bli slagen och skickad ut till uthuset för att sova bland djuren som straff för att ha påfört familjen ytterligare en börda.”

Jenny Nordberg benämner Afghanistan som ”en berättelse om patriarkat, i sin råaste form”. Den förväntade livslängden för kvinnor är 44 år. Mycket av talibanstyrets förtryck mot kvinnor lever kvar. De flesta äktenskap är tvångsgiften, hedersmord förekommer och det finns kvinnor som bränner sig själva till döds för att undkomma sina mäns misshandel. Det är en hederskultur där ens rykte, oskuld och förmåga att producera gossebarn är kvinnors valuta. Där en ogillande kommentar i fel situation kan ödelägga en persons framtid.

Nordberg gjorde Azitas bekantskap i samband med en dokumentär om afghanska kvinnor. Azita var under några år en av 62 kvinnliga ledamöter av det 249-hövdade underhuset i det tvåkammarbaserade parlament som instiftades efter talibanernas fall. Det präglades av knarkhandlare, krigsherrar och korruption, men var ett första försök att åstadkomma något som liknade demokrati.

Att vara kvinna och politiskt aktiv är något som av lätt insedda skäl innebär att gå balansgång på slak lina. Skvaller och dödshot är vardag. En klädsel som inte låter ana några kroppskonturer vid rörelse är nödvändig. Svart markerar konservatism. Guldet signalerar att kvinnan är respektabel; om hustrun är god och fertil kommer hennes man att ge henne guld så att andra kan se det.

Men det finns flera dimensioner av bacha posh. En utbredd uppfattning är också att en sådan i familjen kan bringa effekten att en kvinna som tidigare fött enbart döttrar, kan få riktiga söner. Jenny Nordberg följer sedens förekomst genom historien där kvinnor i olika delar av världen, skilda situationer och skeenden antagit manlig skepnad för att erövra större frihet, eller slippa tvånget av kvinnorollen. Hon kallar det ”ett historiskt och ett nutida avvisande av patriarkatet bland dem som vägrar att acceptera det som den styrande ordningen, för sig själva och för sina döttrar”.

Det bör också prövas att se bacha posh som en möjlig startpunkt för att förstå hur omvärlden kan bidra till angelägen förändring. Ofta ligger tonvikten i biståndsinsatserna från västvärlden på att undervisa kvinnorna om fri- och rättigheter, för att stärka deras självförtroende och handlingskraft.
Men dessa kvinnor föds helt utan makt, påpekar Nordberg, vilket framtvingar en stor uppfinningsrikedom och förmåga att överleva. ”Afghanska kvinnor behöver inte särskilt mycket träning när det gäller sådana saker.”

Hon menar i stället att många av insatserna borde riktas mot män. Bakom varje bacha posh finns en man, en far, som tillåtit sin dotter större frihet, även om det inte ska döljas att det ofta sammanfaller med egennyttan.

Nordberg poängterar att alla hundratals genusprojekt som påbörjats med biståndspengar, sannolikt hade varit mer effektiva om de också hade vänt sig till män. Det ensidiga fokuset på kvinnor har snarare gett bilden av att jämlikhet är något som inte har med männen att göra.

Insatserna skulle snarare riktas till att få män att inför andra män omvärdera begreppen om vad heder är. Stärka de fäder som låter sina döttrar utbilda sig och därmed också kan skapa ett ännu större ekonomiskt välstånd till familjen än vad det brudpris inbringar som han annars skulle ha fått när han sålde henne för giftermål.

Jenny Nordberg visar inte bara de fruktansvärda tragedier som kvinnor i Afghanistan uthärdar eller dukar under för. Hon visar också på möjliga vägar framåt, och uppfordrande också hur vårt ansvar ser ut. Godhet och idealism är bra instinkter. Men om man verkligen vill åstadkomma resultat, måste man också ha rätt kunskap och analysförmåga. Nordbergs bok innehåller båda delarna.