”Finansiering av forskning är inte en auktion”

REPLIK | FORSKNING

Låt mig först försäkra att vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund går alla medel som beviljas av forskningsfinansiärer till den forskning de är avsedda för.

Det kan vara svårt att förstå ett lärosätes hela komplexitet, vilket illustreras av debattinlägget. Skribenterna har verkat vid Lunds universitet i många år men tycks ändå inte riktigt ha förstått de grundläggande principer som gäller för universitet och forskningsfinansiering i Sverige.

Professorer är liksom andra medarbetare vid universitetet anställda vid en myndighet, som har ett uppdrag. Det uppdraget är att utveckla ny kunskap och att se till att denna kunskap kommer samhället till del. Den främsta vägen till spridning av ny kunskap går via de studenter vi utbildar. Den professor som tror att den är anställd för att enbart forska har inte förstått innehållet i sin tjänst. Professor är en titel och samtidigt en lärartjänst. Själva ordet betyder lärare. En professor ska parallellt med forskningen bidra till utbildning och andra uppdrag för att utveckla den institution man verkar vid. Det är vad staten, institutionerna och studenterna kräver. Man kan även ha tjänst som forskare vid universiteten, men har då inte rätt att examinera eller handleda studenter.

Vad gäller den av skribenterna påstådda maktförskjutningen gäller att: Universiteten, och i synnerhet de äldre universiteten, har en bland svenska myndigheter unik kollegial organisationsprincip. Personal och studenter garanteras inflytande över verksamheten bland annat via institutionsstyrelser på ett sätt som saknas på andra myndigheter. Alternativet till denna organisationsform är en ren linjestyrning där cheferna (det vill säga prefekter, dekaner, rektorer) direkt leder och fördelar arbetet utan beslutande och rådgivande organ där anställda och studenter har inflytande. Institutions- och fakultetsstyrelser är de anställdas och i synnerhet den akademiska personalens möjlighet, att påverka verksamhetens innehåll. Däremot är den oinskränkta professorsmakten avskaffad sedan 1970-talet. Omfördelningen av makt från professorer till styrelser skedde alltså för flera decennier sedan.

Lunds universitet har, via avtal, det generellt skarpaste försvaret för professorers möjlighet att forska, men majoriteten av forskningen vid universitet finansieras av externa medel. Det statliga basanslaget för forskning som vi själva förfogar går nästan uteslutande till forskningstid för professorer, doktorander och biträdande lektorer. En mindre del måste disponeras för att kunna ta emot den forskning som beviljas av externa finansiärer.

Vi garanterar alltså en professor 50 procents forskning i tjänsten, oavsett om man säkrat extern finansiering eller ej. Det är att betrakta som mycket generösa villkor. Eftersom vi garanterar professorer forskningstid flyttar vi i praktiken forskningstid från andra grupper av forskare, framförallt från yngre grupper som inkluderar många kvinnor till seniora huvudsakligen manliga professorer. Långsiktigt är det sannolikt inte en hållbar strategi, men för stunden råder det igen tvekan om att fakultetens professorer är modellens vinnare.

Med avseende på universitetets åtaganden gentemot forskningsråden missförstår skribenterna de grundläggande förhållanden som råder. Påståendet att vi använder finansiärers medel till annat än det de är avsedda för är helt grundlöst. Forskningsfinansiering är inte en auktion där forskningsråden finansierar den forskning som man får till lägst pris. Forskare får anslag på vetenskaplig grund inte för att man ”köper” dem med löften om att skjuta till av universitetets basfinansiering. Jag utgår ifrån att formuleringar som ”forskningsanslag går till annan verksamhet” kommer av en önskan att väcka uppmärksamhet och inte speglar de skrivande professorernas förståelse av forskningsfinansieringen i Sverige.

Ann-Katrin Bäcklund

dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten

Lunds universitet

Läs även

”Forskningsanslag går till annan verksamhet”

Debatt 2017-05-14 07.00