”Forskningsanslag går till annan verksamhet”

DEBATT | FORSKNING

Det blir allt svårare att bedriva forskningsarbete i Sverige. Det senaste exemplet är Lunds universitets samhällsvetenskapliga fakultet som nu på samtliga institu­tioner infört ett system, den så kallade ”trappan”, där stora delar av forskarnas ­anslag används för att stärka andra delar av verksamheten som ofta inte är kvalitets­granskade av oberoende bedömare. Lunds universitet är inte det enda lärosätet som agerar på detta sätt. 

Systemet ”trappan” fungerar på följande sätt: om en fast anställd professor får ett forskningsanslag och planerar att själv delta med 25 procent i projektet så tappar samma professor samtidigt 12,5 procent av den forskning som ingår i den ordinarie tjänsten, med andra ord, en professor som har 50 procent forskning i sin tjänst får alltså bara 62,5 procent forskningstid trots att anslaget bekostar 25 procent av tjänsten. 

Problemet blir naturligtvis värre om forskaren redan är upp­bunden i andra projekt för de 50 procent som bekostas av institutionen, då måste engagemanget i andra projekt minskas. De pengar som frigörs av ”trappan” ­används för syften som inte är kopplade till forskningsprojektet. Detta innebär att öronmärkta forsknings­medel går till annan verksamhet eller forskning som saknar extern granskning. 

En forskare kan alltså få pengar för att under­söka polisens agerande vid fall av kvinno­misshandel men en stor del av pengarna kan användas för kompetenshöjning till lektorer eller till en doktorand som studerar pakistansk arbetsmarknad. Detta uppfattar vi som ett kontraktsbrott visavi forsknings­råden eller uppdragsgivaren.

”Trappan” har också andra negativa effekter. Den omfördelar makt från personer med stark forskningskompetens till institutionsstyrelse och prefekt. Framgångsrika forskare har fått en svag roll i fördelningen av ekonomiska resurser och ”trappan” är ett listigt sätt att omfördela resurserna.

”Trappan” drabbar institutioner och universitet olika. På Lunds universitets samhällsvetenskapliga fakultet finns den numera på samtliga institutioner. Den har just nu införts på Institutionen för psykologi.  Andra universitet går den motsatta vägen. På Gävle högskola skapar man incitament för att söka ­anslag genom att internt bidra med samma summa som man får externa anslag för. Dessa skilda förfaringssätt mellan universi­teten skapar en intressekonflikt där både anslags­givare och anslagssökare antingen kan dubbla eller halvera medlen beroende på vilket universitet man väljer. 

Förhållandena kan också variera mellan fakul­teter. På de medicinska och tekniska fakul­teterna är storleken och sannolikheten att erhålla anslag ofta så stora att det är realistiskt att finansiera både sin egen och ­andras tjänster, vilket inte på samma sätt är möjligt i samhällsvetenskap och humaniora. 

”Trappan” försämrar även möjligheten för samverkan med andra institutioner och det om­givande samhället. Företag, myndigheter ­eller tvärvetenskapliga projekt kan få betala dubbla kostnader för att anställa en professor. I praktiken låser alltså ”trappan” in kunskap och kompetens bakom universitets höga ­murar. 

 ”Trappan” har redan, på de institutioner som haft den sedan tidigare, minskat incitamenten för att söka anslag. Systemet kan i allmänhet uppfattas som orättvist, och skapa en grogrund för intressekonflikter på institutionerna. 

Från institutionsledningen kan ”trappan” ses som en ”inkomstkälla” som gör att man kan spara i den del av forskningsbudgeten som kommer från universiteten eller fakulteten, vilket skapar möjligheter att anställa doktorander, täcka ofinansierade overheadkostnader etc. (Overhead är kostnader som används för lokaler, löner till administratörer med mera.) Detta synsätt tydliggör att målsättningen inte är att främja forskningen, i stället handlar det om att främja den delen av forskningsverksamheten som institutionsledningen styr över.

I praktiken kan ”trappan” ses som en orimligt stor overhead på 140 procent (och i extrema fall betydligt mer) som läggs till den stora overhead som redan finns i dag (till exempel på 40 procent, men kan variera stort). Detta innebär att en forskare som får 1 miljon kronor i ­anslag, kan förvalta cirka 300 000 kronor, detta efter avdrag enligt ”trappan” och overheadkostnader. 

Vad kan vi göra åt detta? Anslagsgivare som Vetenskapsrådet, Riksbankens Jubileumsfond, Wallenberg med flera bör ställa krav på att deras anslag oavkortat stärker den forskare eller forskargrupp de beviljat resurser. Utbildningsdepartementet bör framför allt ta på sig ett ansvar för att forsknings­medlen faktiskt kommer forskningsprojektet till godo. ”Trappan” förfelar själva idén med att stärka prioriterade och högkvalitativa forskningsprojekt. 

Sverker Sikström

professor, Lunds universitet

Malin Åkerström

professor, Lunds universitet

Danilo Garcia

docent

Fredrik Björklund

professor, Lunds universitet

Martin Bäckström

professor, Lunds universitet

Geoffrey Patching

professor, Lunds universitet

Läs även

”Svensk forskning måste styras smartare”

Debatt 2017-02-21 10.00