Per Gudmundson: På film är det alltid kapitalistens fel

I ”Mannen i vita kostymen”, regisserad av Alexander Mackendrick i klassiska Ealing studios 1951, spelar Alec Guinness en idealistisk kemist. Han uppfinner ett närmast outslitligt tyg som aldrig blir smutsigt. Ledningen hyllar honom som ett geni, tills man inser konsekvenserna för efterfrågan på övriga varor. Han får hela textilindustrin emot sig.

Ekonomisk teori är full av marknadsmisslyckanden. Företagare som bara ser egen vinning, och inte samhällsnytta. Riskbenägna entreprenörer som inte kan locka kapital, eftersom investerarna vill ha trygg avkastning. Egensinniga innovatörer som inte blir förstådda.

Misslyckandena är som skräddarsydda för film, och dess möjligheter till identifikation med den lilla människan mot systemet. Francis Ford Coppolas ”Tucker – en man och hans dröm” från 1988 baseras på en sann historia om en bilbyggare som utmanade industrin med revolutionerande design – och drevs ur branschen. Bröderna Joel och Ethan Coens ”Strebern” (mer känd som ”Hudsucker proxy”), från 1994, vrider det ännu ett varv. Scenen när Tim Robbins försöker pitcha sin enkla uppfinning rockringen – you know, for kids! – är oförglömlig.

I film, och i ekonomisk teori, är det uppenbart att kapitalism borde kunna fungera bättre. I ekonomisk praktik är det dock svårt att råda bot på denna imperfektion.

I Entreprenörskapsforums rapport ”Svensk kapitalförsörjning – mot ett effektivare innovations- & företagsstöd” kartlägger Roger Svensson, docent vid IFN, det statliga riskkapitalet. Det råder ingen brist på kapital i Sverige, om man får tro Svensson.

Fyra statliga riskkapitalbolag förvaltar totalt drygt 10 miljarder kronor. Ytterligare 2,5 miljarder tillförs genom EU:s strukturfonder. Det finns vidare omkring 60 olika offentliga aktörer (myndigheter, stiftelser och annat) med ett 100-tal olika former av bidrag till näringslivet. 2012 uppskattades det totala årliga värdet av dessa till 27 miljarder kronor. Härutöver finns offentliga lån och lånegarantier.

Men mindre än hälften av de statliga riskkapitalbolagens pengar är investerade, visar Svensson. Resten ligger fonderat. Och det mesta är investerat där risken är relativt låg och privat kapital redan kan göra jobbet om det inte trängs ut av statliga aktörer. Bara mellan 15 och 30 procent går till de tidiga faser där riskerna är som högst och de privata investerarna är minst benägna att statsa.

Det statliga riskkapitalet agerar alltså lite för mycket som det privata gör på film.

Men inte allt. Almi Invest är specifikt inriktat på att gå in tidigt, där behovet är som störst. Syftet är att få fram växande kunskapsintensiva företag. Av såddinvesteringarna, strax under 100 miljoner kronor per år, går mellan 60 och 70 procent i förlust. 10 till 20 procent går jämnt upp. Resten är den lilla del som alltihop egentligen handlar om.

Trots riskerna får Almi tillbaka 70 procent av sina såddpengar. Det är inte dåligt. Andra statliga riskkapitalister borde kunna öka andelen tidiga satsningar.

Möjligen är problemet ett annat. Sverige har en låg andel av befolkningen, jämfört med OECD, som har tillräckligt med besparingar för att starta aktiebolag. Trygghetssystemen i välfärdsstaten har minskat incitamenten att spara. Man kan misstänka att systemen också har minskat viljan att satsa på sin dröm.

I sista sekvensen kastas Alec Guinness uppfinnare ut ur fabriken. Han tittar i sin anteckningsbok med kemiska formler, och går vidare mot nya mål.

Men det är på film. I verkligheten tycks vi ha skapat en miljö med fler stöd än innovatörer.