Janerik Larsson: Guds skadeglada leende

”Man kan med lätthet föreställa sig hur Gud sitter i sin himmel och ler skadeglatt.

Just som sekulariseringen har slagit igenom och kyrkan skilts från staten kommer hundratusentals människor från stora delar av världen som är lika religiösa som eller mer religiösa än våra förfäder.

Gud sitter nog där och ler i mjugg när han beskådar hur världens mest moderna och sekulariserade folk tar emot djupt troende människor: ortodoxa kristna, muslimer, yazidier, buddister, zoroastrier, hinduer, mandéer, druser, religiösa av alla de slag. Gud följer säkerligen med spänd förväntan hur religiösa analfabeter ska klara mötet med en strid ström av troende.

Man behöver inte vara Gud för att inse att de flesta svenskar saknar förmåga att förstå människors religiöst motiverade handlingar och moraluppfattningar. De flesta svenskar har för länge sen kastat bort de verktyg som krävs för att tolka traditionella religioner och förstå deras kraft.

Vilket ödets ironi.

Man förstår Guds intresse.

Svenskar förstår inte sig själva. Vi tror att vi är normala när vi i själva verket är extrema. I Sverige har moderniteten och det sekulära samhället omformats till något som inte så lite påminner om en gudlös religion. Det håller utövarna inte med om. De är helt oförstående.”

Så inleder Per Brinkemo en essä i Smedjan.

Brinkemo har med boken ”Mellan klan och stat” och flitiga inlägg i samhällsdebatten tillfört ett viktigt perspektiv till den diffusa begreppet ”integration” som alla politiker använder utan att ge intryck av att förstå dess komplexitet.

Brinkemo:

”Religionen är en spegling av samhället. Den svenska gudlösa religionen är en spegling av ett samhälle som haft lyckan att stå utanför krig i mer än 200 år och med en ofattbar ekonomisk utveckling under lång tid. En sådan religion är i en mening värre än traditionella religioner, då den utövas med sådan omedvetenhet. Det är en religion som inte spelar med öppna kort.

Den är lika otäck i sitt stigmatiserande och fördömande av oliktänkande som på sin tid statskyrkoprästen mot den som inte kunde sin katekes. Den är lika floskelfylld i sitt mantraliknande upprepande om vikten av mångkultur, alla människors lika värde och feminism. Men definitionen av dessa ord? Var är de? Vad menas? På djupet.”

Det finns, tror jag en dimension som kanske kan underlätta denna problematik. Den ”svenska gudlösa religionen” är kanske vid närmare eftertanke inte så sekulär som vi oftast tror.

Det finns i dagens Sverige mycket som pekar tillbaka på förkristen naturreligion.

Johan Norberg replikerar idag på DN Kultur på en skribent som med humanekologisk uppgivenhet argumenterat för undergångens tilltagande sannolikhet.

Denna iver att utmåla en snart förestående världsundergång är förvisso inte bara ett svenskt fenomen, men det är få länder där sådana föreställningar är så brett accepterade, en självklarhet inte bara i kulturdebatten utan också i nyhetsraporteringen.

Undergångspredikanterna äro otaliga. Kraven på vad som ska offras är lång.

SvD publicerar återkommande Björn Lomborg men det är en av de ytterst få röster som bryter den förödande monotonin.

Kanske skulle Brinkemo eller några andra borra lite i den nya svenska religionen? Där kanske finns en punkt där invandrarnas religion trots allt möter dagens folkhemska trosföreställningar?